Under hösten har migrationsdebatten rasat i Sverige, jämfört med andra politikområden har denna debatt haft en synnerligt märklig form. Delvis har det skrivits spaltmeter om att vi borde "debattera frågan", och för den delen problematiserats kring migrationens utfall samtidigt som utfallens orsaker och lösningar lyst med sin frånvaro.
Som debattör är det en bekväm position, någon borde någon gång göra något, för någonting håller någonstans på gå sönder. Avsaknaden av konkretion i migrations- och etableringsfrågor har varit total. Reaktionen på Göran Hägglunds (KD) debattartikel i DN visar tydligt att det är långt mer otacksamt att presentera konkreta åtgärder i stället för ren välvilja eller blind problematisering. För detta ska Hägglund ha en eloge.
Om man vill undvika att skapa ett debattklimat som blir ett växthus för främlingsfientliga krafter har vi samtliga en skyldighet att hålla debatten konkret och saklig. När debatten cirkulerar kring magkänslor, faktafritt tyckande och plattityder kan vilken populist som helst vinna gehör. Då förlorar vi som är för invandring mark.
Göran Hägglunds förslag har i grunden en väldigt god ansats, att låta arbetslinjen genomsyra fler delar av migrationspolitiken, men behöver kompletteras. Därav har jag några synpunkter:
Den första synpunkten gäller skattebefrielsen för dina första inkomster upp till 500 000 kronor. Hägglund föreslår att denna endast ska gälla nyanlända och endast under de fem första åren i Sverige. Detta är en orimlig konstruktion, bättre är det att alla i Sverige med uppehållstillstånd eller medborgarskap får ta del av detta. Detta skulle skapa ett kraftigt arbetsutbud hos både ungdomar, hemmafruar och nyanlända.
Den andra synpunkten är Hägglunds förslag om sänkt etableringsersättning. Före 2010 fanns det ingen etableringsersättning utan nyanlända var förvisade till socialbidraget. Detta hade väldigt stora destruktiva effekter, då socialbidraget är ett behovsbaserat bidrag och beräknas på hela hushållet. Att sänka etableringsersättningen med 500 kronor per månad skapar en risk för att ersättningen i vissa fall blir lägre än socialbidraget och därmed får socialbidraget "toppa upp", något som ger marginaleffekter vid ett arbete på över 100 procent. En mer effektiv åtgärd är att utöka försörjningskravet vid anhöriginvandring till fler grupper. Det minskar risken för socialbidragsberoende.
Den tredje synpunkten är förslaget om att ge tillfälliga uppehållstillstånd i stället för permanenta. Vi vet att tillfälliga uppehållstillstånd ger upphov till en långsammare etablering. Men dessa slutsatser bygger på att individen inget kan göra för att påverka sitt uppehållstillstånd. Hägglunds modell bygger på att makten över att få stanna i Sverige även om det lugnar ner sig i sitt tidigare hemland hänskjuts till migranten. I stället för att hjälplöst sitta och vänta på vad framtiden utvisar så kommer flit och arbete att ge avkastning i form av permanent uppehållstillstånd. Men faran med denna konstruktion att mer långsiktiga livsval som utbildning och högre studier kan straffa sig, därför bör även högre studier vara ett kriterium förutom arbete för att få konvertera sitt tillfälliga uppehållstillstånd till ett permanent sådant.
Förutom dessa synpunkter ser jag fram emot Hägglunds svar i frågan om anhöriginvandring, där Moderaterna sedan 2005 drivit på om försörjningsskyldighet för den som väljer att anhöriginvandra en partner från utlandet. Att familjer skyndsamt ska kunna återförenas är vi nog eniga om, men det regelverk som rör de 70-80 procent av all anhöriginvandring som inte är splittrade familjer måste ses över.
I dessa juletider är min högsta önskan att fler från samtliga partier skulle följa Hägglunds exempel och leverera realistiska lösningar på viktiga samhällsproblem.
Om jag får önska mig något mer så önskar jag att vi slutar med att börja och avsluta varje politisk diskussion, från vänster till höger, med ett positioneringskrig gentemot ett främlingsfientligt parti. I stället bör vi utvärdera varje politisk förslag baserat på dess praktiska effekter. Det är endast i ett sådant politiskt klimat det civiliserade samtalet vinner över de som skriker allra gällast.
Hanif Bali,
riksdagsledamot (M).
