Politiskt självmord att hoppa av regeringen

Om MP lämnade regeringen nu skulle det ha varit en tom gest som bara öppnat för något värre, skriver partiets grundare Per Gahrton.
Foto: Emil Nordin
Vice statsminister Åsa Romson (MP) och statsminister Stefan Löfven på presskonferensen på tisdagen.
Foto: Janerik Henriksson/Tt

Av alla tänkbara tidpunkter för ett grönt parti att hoppa av en regering är det svårt att föreställa sig någon som är sämre än nu. Därför var det självklart att MP ställde sig bakom den kompromisslinje som nu blivit regeringspolitik, skriver Per Gahrton, grundare av Miljöpartiet.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

Nu tycker Grön Ungdom (GU) att Miljöpartiet (MP) skall lämna regeringen på grund av åtstramningen av flyktingpolitiken. Det är i och för sig bra att GU ryter till och påminner om moderpartiets grundvärden, det är det som ett ungdomsförbund är till för.

Det är bra att väljarna får veta att om MP haft egen majoritet och ensamma utgjort regering skulle i varje fall en del av de åtstramningar regeringen genomför inte ha blivit av.

Men som alla vet har MP bara cirka 7 procent av väljarstödet och utgör minoritetsparti i en minoritetsregering som troligen skulle ha kunnat få igenom en ännu tuffare flyktingpolitik med stöd från höger.

Om MP lämnade regeringen nu skulle det ha varit en tom gest som bara öppnat för något värre.

Dessutom talar all erfarenhet för att väljarna skulle ha reagerat negativt. Att regera handlar inte bara om att genomdriva sina egna favoritidéer, det handlar också om att ta ansvar för landets funktion och välfärd och styrbarhet.

Socialdemokraternas långa och starka maktställning handlar inte enbart om deras politik, utan också om att de, för det mesta, visat överlägset handlag i att administrera Sverige.

För Miljöpartiet är det inte lätt att spela en liknande roll. Partiet växte fram ur en radikal opposition mot etablissemanget och makteliten. Men faktum är att så snart man bildade parti och sökte inval i riksdagen accepterade man också att det skulle kunna komma en stund då det skulle bli nödvändigt att kompromissa med andra partier för att gemensamt kunna axla ett ”statsbärande” ansvar.

Definitivt blev detta genom regeringsinträdet.


När ett seriöst parti inträder i en regering skall det oerhört mycket till för att väljarna skall acceptera ett förtida avhopp. Enligt en undersökning av den gröna tankesmedjan Cogito 2010 har tyvärr inte alla gröna partier förstått detta, till exempel under 2000-talet i Belgien, Irland, Danmark, Frankrike. Alla har straffats hårt av väljarna, trots till synes goda bevis för att koalitionspartnern har svikit löften och trampar gröna ideal under fötterna.

Bara i ett land har förtida regeringsavhopp fungerat – Finland. Där har de gröna två gånger lämnat regeringar som beslutat bygga nya kärnkraftverk utan negativa väljarreaktioner. Orsaken är enkel: nej till kärnkraft är en så välkänd grundbult i grön politik att de flesta väljare inser och godtar att gröna inte kan medverka till utbyggnad av reaktorer.

På liknande sätt måste det naturligtvis finnas smärtgränser för gröna också i andra sammanhang. Men var går smärtgränsen i flyktingpolitiken när landet står på det administrativa sammanbrottets brant på grund av flyktingstillströmningen?

Den nuvarande situationen är inte långsiktigt hållbar, det bör också idealistiska MP:are inse. Något måste göras. Allt regeringen nu gör är inte toppen, annat och bättre kunde också göras. Men om inte MP funnits i regeringen skulle politiken från grön synvinkel tveklöst blivit sämre.

Om Miljöpartiet nu hoppade av regeringen vore det politiskt självmord. Ett sådant agerande skulle för lång framtid ”bevisa” att MP inte klarar av ett statsbärande ansvar, inte fungerar som regeringsparti. Och om ett politiskt parti inte kan medverka i en regering, vad ska det då i riksdagen att göra? Nej, då vore det tillbaka till utomparlamentarisk verksamhet – något som också är oundgängligt i en demokrati, men redan sköts utmärkt av ett myller folkrörelser och aktionsgrupper.


Det är när det är tufft som ett politiskt parti verkligen testas. Den dubbelkris – flykting- och terrorismkris – som just nu dominerar verkligheten är förstås en mardröm för de gröna. Mitt i detta kaos kommer den kanske viktigaste internationella miljökonferens som någonsin hållits. Genom regeringsmedverkan är det Miljöpartiet som i praktiken företräder Sverige i Paris.

Av alla tänkbara tidpunkter för ett grönt parti att hoppa av en regering är det svårt att föreställa sig någon som är sämre än nu. Därför var det självklart att MP efter tuffa förhandlingar med S ställde sig bakom den kompromisslinje som nu blivit regeringspolitik och fått brett stöd från den icke-främlingsfientliga oppositionen.

Finns det då ingen smärtgräns? Jovisst, MP:s smärtgräns är inte svagare än den som har deklarerats av Liberalerna: Den grundläggande, internationellt fastlagda rätten till asyl får inte rubbas.


Per Gahrton

Grundare av MP, före detta riksdagsledamot och EU-parlamentariker