Politiker, släpp moralismen och lyssna på Hans Rosling

Vilka svenskar har egentligen, under senare år, bidragit med mest spännande nytt ljus i en annars ofta hopplöst låst och stamtänkande samhällsdebatt? Själv menar jag att det är två aktörer som inte alls brukar förknippas med politik, skriver Mark Brolin.
Hans Rosling.
Foto: Fredrik Sandberg/TT
Björn Natthiko Lindeblad.
Foto: SVERIGES RADIO

De två svenskar som bidragit mest till samhällsdebatten under senare år är enligt mig Hans Rosling och Björn Natthiko Lindeblad. Dagens politiker gör dubbelfelet att kombinera en ”jag kan inte ha fel”-attityd med ett domedagsbudskap, och väljarna har tröttnat, skriver Mark Brolin. 

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

DEBATT. Vilka svenskar har egentligen, under senare år, bidragit med mest spännande nytt ljus i en annars ofta hopplöst låst och stamtänkande samhällsdebatt? Själv menar jag att det är två aktörer som inte alls brukar förknippas med politik. Bland annat Björn Natthiko Lindeblad, Sveriges egen Nelson Mandela, genom sitt ”jag kan ha fel”-budskap. Ett centralt budskap eftersom vi skröpliga människor gärna inbillar oss att bara våra meningsmotståndare behöver ta det till sig. Det är då det slutar som när Magdalena Andersson talar opassande moralistiskt och konspiratoriskt om ”mörka krafter”. Till och med under det demokratiskt centrala demokratiöverlämningssteget. Sådan ond-mot-god retorik vittnar om en så inbiten jag-kan-inte-ha-fel-attityd att det späder på den splittring Magdalena Andersson säger sig vilja bekämpa.

En motreaktion

I synnerhet som väljarkårens blåtira mot Anderssons sida är en direkt motreaktion mot Team Löfven/Anderssons egen överdriftspolitik. Exempel? Den under senare år radikala omläggningen av tidigare migrations- och brottsbekämpningspolitik. Låginkomsttagare har drabbats särskilt hårt genom ökad arbetskraftskonkurrens, lönepress samt det exempellösa gängvåldet i utsatta områden. Desillusionerade väljare agerar alltså snarare från en svaghets- än styrkeposition. 

SD spelar en vital roll som frustrationsventil och näsbränna åt övriga partier

När Magdalena Andersson vägrar att medge detta samband hörs ekot från högerpartierna i demokratins gryning som Socialdemokratin en gång bildades för att bekämpa: ”våra kritiker är subversiva, outbildade bakåtsträvare”. Länge satt även Moderaterna i den aldrig demokratiskt sanktionerade överdriftspolitikens förarsäte; men har nu haft vett att släppa åtminstone flera av sina mest nyanslösa ”jag kan inte ha fel”-berättelser.

Copy-paste politik

Spännande värdeadderare nummer två? Hans Rosling genom sitt budskap att om vi bara fokuserar på negativistiskt ögonblicksbrus så missar vi många positiva aspekter. Se bara på valresultatet. Visst, rörigt värre. Men vad kunde väljarkåren egentligen göra när inget läger övertygat? Jo, den kunde kräva förändring utan att med emfas ge stöd åt någon sida. 

Det är precis är vad den gjort. Därmed kvarstår en välbehövlig förbättringspress i samtliga partier. Att tvåfrågepartiet SD inte växte ännu mer, trots alla massiva felsteg i övriga partier, kan återigen sägas bero på kollektiv väljarklokhet. Ja, SD spelar en vital roll som frustrationsventil och näsbränna åt övriga partier. Men vem vill på allvar styras av ett missnöjesparti, utan intellektuell helhetsberättelse, som utöver sina två paradfrågor mest erbjuder copy-paste politik?  

Den enda aktör i valet som övertygat? Väljarkåren som återigen signalerat ungefär följande: ”Skärp er hela bunten, vi vill ha sådan äkta verklighetsförankrad balanspolitik som Sveriges politiker brukade vara så bra på att leverera”. Så inte moralistisk överdriftspolitik bara paketerad som äkta balans. Inte heller selektivt opportunistisk anti-politik.

Straffar sig

Den starka kopplingen mellan lång demokratitradition, välstånd och politisk stabilitet är knappast slumpartad. Eftersom väljarkåren har starkast kollektivt incitament att tänka klokt, nyanserat och vackert. Som Björn Natthiko Lindeblad och Hans Rosling. Politiker däremot har alltför ofta incitament att babbla om att sina motståndare som avgrundsdemoner. Särskilt när stödet börjar svikta. 

Sådana politiker gör dubbelfelet att kombinera ett jag-kan-inte-ha-fel-budskap med ett domedagsbudskap. Undra på att samhällsdebatten då blir polariserad. Summan av kardemumman? Det är hög tid att i demokratins namn släppa alla studentikosa ond-mot-god berättelser. I fast förvissning om att den så underbart kollektivt sansade svenska väljarkåren – yttersta garant just mot att politiker slirar sig in i överdriftsterräng - alltid kommer att straffa alla former av överdriftspolitik. Precis som den gjorde på valdagen. 


Av Mark Brolin 

Geopolitisk strateg, nationalekonom och författare som skrivit boken ”Healing Broken Democracies: All you need to know about Populism”