Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Politiken behöver fria intellektuella

"Det samhällsklimat vi har domineras av just frånvaron av visioner", skriver Timbros VD Markus Uvell. Foto: Foto: Ann-Sofi Rosenkvist

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

Mycket finns att säga om debatten kring Centerns förslag till idéprogram. Det mest allvarliga är vad denna uppskruvade debatt säger om det svenska idéklimatet och vilka konsekvenser debatten kan få för partiers öppenhet för nya idéer.

Vad har egentligen debatten om Centern handlat om? I fokus har stått frihetliga visioner på områden där politiken i dag styrs av andra tankar. Exempelvis innehåller förslaget formuleringen att partiet bör "sträva efter öppna gränser, fri rörlighet och en generös flyktingpolitik" samt att det vore angeläget med en "plattare" (alltså mindre progressiv) beskattning.

Bland annat dessa två förslag har ömsom framställts som liberal extremism, ömsom förlöjligats. Men vad betyder de? Finns det ärligt talat något parti, utom Sverigedemokraterna, som inte står bakom visionen om "öppna gränser, fri rörlighet och en generös flyktingpolitik"? Och vari ligger egentligen extremismen i att vilja göra skattesystemet mindre progressivt genom sänkta marginalskatter?

Jag tror inte upprördheten om Centerprogrammet egentligen handlar om de idéer som formulerats, utan om två andra faktorer.

För det första en grundmurad misstro mot själva tanken att politiska partier kan ha visioner om hur samhället borde se ut.

Det samhällsklimat vi har domineras av just frånvaron av visioner, bäst sammanfattat i Fredrik Reinfeldts "varning" för visioner. Istället för visioner hyllar svensk politik den pragmatiska, närmast värderingsfria sociala ingenjören.

"Evidensbaserad politik" är den nya tidens slagord. Vad som är rätt och fel uppfattas i dag vara en fråga för forskningen att avgöra, snarare än ett ämne för ideologisk debatt. Gemensamt för till exempel Moderaternas och Socialdemokraternas senaste programförslag var också att de var närmast kliniskt rena från visioner.

Alldeles oavsett innehållet i Centerprogrammet är det en mycket oroväckande tendens att den som dristar sig till att beskriva visioner om politiken bortom nästa budgetdebatt framställs som oseriös och nästan barnslig. Som om visioner vore något vi alla borde ha växt ifrån.

Den andra faktorn som kan förklara stormen kring Centerprogrammet handlar om en misstänksamhet mot öppenhet. Centern har valt att låta processen kring idéprogrammet vara helt öppen. Annie Lööf har också haft en osedvanligt öppen hållning vad gäller att beskriva sina egna ideologiska inspirationskällor, och inte hymlat med att hon med behållning läst även radikalt liberala tänkare som till exempel Ayn Rand.

Denna öppenhet belönas i det mediala drevet med konspirationsteorier och misstänkliggöranden. I debattens allra mest skruvade stunder har det till exempel påståtts att Timbro har "infiltrerat" eller till och med "kidnappat" (hur det nu skulle gå till) Centerpartiet. En sådan debatt är tydligen vad vi får när ett svenskt parti erbjuder full insyn i sin ideologiska utveckling, och när en partiledare visar intresse för ideologi.

Det verkligt bekymmersamma är vilken lärdom andra partier kommer att dra av den mediala stormen kring Centerprogrammet, och hur det kommer att påverka politiken.

Ett stort problem med svensk samhällsdebatt är att partierna är så dominerande. De partipolitiskt fristående aktörerna är för få och för svaga. Det innebär att svenska partier får färre inspel, mindre inspiration och mer sällan utsätts för konstruktiv kritik än vad som är fallet för partier i länder med en mer levande debatt utanför partipolitiken.

Under större delen av tiden sedan Timbro startades 1978 har vi varit nästan ensamma som tankesmedja i Sverige. Det är ett svaghetstecken hos svensk samhällsdebatt. Sverige hade fått en mer dynamisk diskussion och i slutänden bättre politik om tankesmedjorna varit fler och starkare.

På senare år har fler tankesmedjor startats, även i arbetarrörelsen som länge varit mycket försiktig (trots enorma resurser, framförallt på den fackliga sidan). Senast i raden är den ännu inte namngivna tankesmedja som startats av fackförbunden inom 6F, under ledning av den lika briljante som vänsterradikale Daniel Suhonen.

Just det är ett särskilt välkommet initiativ, fackföreningsrörelsen behöver lyssna mer till fria intellektuella röster. Svensk politik behöver mer av fritänkande. De politiska partierna behöver bli öppnare för inspiration utifrån. Denna process sätts nu på spel av det huvudlösa drevet mot Centern.

Vilken slutsats ska andra partier och intresseorganisationer dra av den storm som blåst upp? Hur ska de kunna öppna sig för inspiration, när det istället tolkas som infiltration? Och vilken partiledare ska våga formulera visionära tankar när det resulterar i förlöjligande och anklagelser om extremism? Det är mycket viktigare frågor än vad som i slutänden kommer stå i Centerns idéprogram.

 

Av: Markus Uvell

Markus Uvell är VD för Timbro och Stiftelsen Fritt Näringsliv

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!