Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Polisreformen är som en nedmonterad bil

Stellan Lundin.
Dan Eliasson. Foto: Pontus Lundahl/Tt / TT NYHETSBYRÅN

Den nya polisorganisationen kan liknas vid en nermonterad bil med ett bräckligt chassi och en dåligt fungerande motor, skriver före detta polismästaren Stellan Lundin.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

En ledare i Dalarnas Tidningar (DT) hade redan den 14 mars 2015 följande rubrik: "Varning för fiasko efter århundradets polisreform". Bland kritikerna fanns tidigare statssekreteraren på justitiedepartementet Krister Thelin, som varnade för ett fjärmande från medborgarna. Vidare varnades för att reformen var underfinansierad.

Det förelåg, något slarvigt uttryckt, endast behov av att regionalisera polisverksamheten vad gäller grova brott, gäng- och seriebrott samt viss IT-brottslighet.

För övrigt hade organisationen en relativt väl fungerande verksamhet, vilket också avspeglade sig hos allmänheten vid förtroendemätningar.


LÄS MER: Nu lämnar jag en myndighet i förfall

 

För den breda allmänheten presenterades reformen som att polisen skulle komma närmare medborgarna och strömlinjeformas efter de krav som nu föreligger i samhället. Med en bildlig beskrivning som att gå från en begagnad bil med slitna däck, sliten motor och något rostig, till en bil av typ Tesla Model S. Snart två år senare vet vi bättre. Organisationen kan liknas vid en nermonterad bil med ett bräckligt chassi och en dåligt fungerande motor (läs ledning) som skjuts framåt av uppoffrande och hårt nedslitna polisanställda, varav många kastat in handduken.

På konferensen Folk och Försvar härom veckan intervjuades rikspolischef Dan Eliasson och fick då frågan om han var nöjd med att 10 000 färre brott utretts under den tid han ansvarat för reformen. Eliasson svarade ”att i den gamla organisationen hade man satsat på att utreda lätta brott". Så skulle inte ske i den organisation han leder. Jag undrar hur de 10 000 brottsoffer kände sig, som vet att polisen inte orkade utreda deras brott? I min värld ska ju varje brott stort eller litet utredas och lagföras, om möjligt. Hur kan man nedvärdera vissa brottsoffer på ett sådant sätt och vara ledare?

 

Misslyckandena i reformen att komma närmare medborgarna kan räknas upp på ett flertal punkter. För att leda polisen på lokal nivå kan det behövas telepatisk förmåga, när allmänheten inte kan framföra sina problem på ett naturligt sätt, genom möte ansikte mot ansikte.

I Ronneby, som har nära 30 000 invånare, är polisstationen stängd för besökande. Den som behöver göra ett besök är hänvisad till närliggande kommuner, som innebär tid och extra kostnader.

Många avstår därför besöket och polisen har fått en kontakt mindre. Närhet till medborgarna? I Ronneby har polisens tillkortakommanden blivit dyrköpt för många brottsoffer, men också för kommunens medborgare som helhet. Bränder, skadegörelse och väktare, för att nämna något, som betalas via kommunalskatten. Till detta ska läggas den otrygghet som skapats genom frånvaron av poliser.

Vem tar ansvaret för de brottsoffer i landet som blivit en följd av en i grunden illa genomförd polisreform? Trots att reformen beslutats i politisk enighet måste det kunna ställas krav på dem som har ansvaret, regeringen och Rikspolisstyrelsen ledning.

För att citera Axel Oxenstierna: "Vet du inte, min son, med hur litet förstånd världen styrs?"

 

Stellan Lundin
Före detta polismästare

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!