DEBATT. Scenerna från Linköping och Norrköping från skärtorsdagen och Örebro från långfredagen med vandaliserade polisbilar och attacker mot polis, räddningstjänst och kollektivtrafik är djupt upprörande. Tankarna går främst till de kollegor som utsatts, varav flera skadades.
Det finns inga ursäkter för de här illdåden. Förhoppningsvis möts ligisterna av kännbara straff.
Att polisen dessutom tvingas överge fordon som bränns och plundras är mycket oroväckande. Att hålla ordning och säkerhet är ett av statens mest grundläggande uppdrag. Polisen ska aldrig behöva backa ur ett upplopp, utan ha resurser och verktyg att upprätthålla våldsmonopolet å medborgarnas vägnar.
Även om ansvaret för brott alltid ligger på förövarna kan inte händelserna beskrivas på något annat sätt än som ett samhälleligt misslyckande.
Därför blev det inte lika illa i Rinkeby
Oroligheterna har utlösts av planerade besök av den högerextreme provokatören Rasmus Paludan. Under långfredagen var han även i Rinkeby i samma ärende med upplopp som följd, vilket dock kollegorna i samverkan med goda krafter i lokalsamhället lyckades hantera väl.
Som polis med lång tjänst i lokalpolisområde Järva där Rinkeby ligger kan jag notera att det inte varit några större upplopp där sedan 2017. Detta trots en i övrigt svår situation med utanförskap och kriminalitet.
Anledningen till de minskade problemen med kravaller stavas främst en lokal polisresurs som kontinuerligt (och inte bara i samband med eventuellt stökiga händelser) finns närvarande och arbetar både relationsskapande och gränssättande.
Negativa spiraler
När poliser regelbundet är så få att de tvingas backa ur ingripanden så leder det snabbt till negativa spiraler. Och tvärtom, om polisen alltid kan fullfölja ingripanden så minskar attacker, våld och fritagningsförsök snabbt. Då blir det, precis som sig bör, så kostsamt att ge sig på polis att det inte är värt besväret.
Minst lika viktigt är det långsiktiga relationsbyggande och förtroendeskapande arbetet. Både det som alla poliser gör i vardagen i möten med medborgarna och den mer riktade och fördjupade samverkan med lokala aktörer som föreningar, samfund och andra viktiga delar av lokalsamhället. När myndigheter och civilsamhälle samarbetar väl byggs både tillit och stark förmåga att stå emot krafter som uppmanar till våld och förstörelse.
Akut resurstillskott behövs
En avgörande faktor för att både hantera och förebygga den här sortens händelser är alltså att ha en tillräckligt stor polisresurs som kontinuerligt har utrymme att ingripa snabbt och resolut mot brott och ordningsstörningar men också att jobba relations- och förtroendeskapande. Speciellt viktigt är att ha en väl bemannad områdespolis som kan samverka tätt med andra myndigheter för att mobilisera och bygga tillit i sina respektive lokalsamhällen. När samhället står enat är det mycket starkare än våldsverkarna.
För att poliskåren ska växa behöver vi fylla platserna på våra polishögskolor som nu till hälften står tomma. Då behövs både en moderniserad antagningsprocess och bättre villkor och arbetsmiljö. Minst lika viktigt (och betydligt snabbare) är dock att omgående anställa civila så att de poliser som redan finns i myndigheten frigörs till polisarbete, vilket kräver ett akut resurstillskott.
Långsiktiga satsningar
Problemet kravallerna belyser är dock mycket större än polisens bristande resurser. Det förebyggande arbetet behöver stärkas kraftigt och kommunerna behöver få ett lagstadgat brottsförebyggande ansvar.
Det viktigaste är dock att bryta den segregation och det utanförskap som skapar en grogrund för såväl kravaller som kriminalitet i allmänhet. Här krävs långsiktiga satsningar på en stark och likvärdig skola, städer som byggs ihop i stället för isär, minskad arbetslöshet och fattigdom och mycket annat. I grunden handlar det om att bygga ett inkluderande och socialt hållbart samhälle, där människor känner hopp och delaktighet.
Av Martin Marmgren
Polis i Järva
Riksdagsledamot och rättspolitisk talesperson (MP)
