Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Pokémon Go är fullkomligt genialiskt

Hillevi Wahl Foto: Juliana Wiklund / THIS PICTURE CANNOT BE PUBLISHED OR SHOWED WITHOUT
Foto: Justin Lane / Epa / Tt / EPA TT NYHETSBYRÅN

Spelet kan vara den bästa medicinen jag hittills har sett mot allt från barnfetma till tonårsdepressioner.

Till alla vuxna skeptiker kan jag bara säga: ladda ner spelet, kasta er på cykeln och häng med på en svindlande upptäcktsfärd med era barn, skriver författaren Hillevi Wahl.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

Jag ska erkänna att jag var skeptisk först. När min man och barnen drog ut i mörkret och regnet och letade efter Pokémons på landet i Roslagen. Två dagar senare anser jag att Pokémon Go är det absolut bästa som har hänt mina barn.

Min trettonåring som knappt orkat lyfta fötterna på hela sommaren flyger nu fram över huvudstaden som vore han en superhjälte. Killen som för en vecka sedan fick tvingas utanför dörren, bort från tv-spelen, står nu redo på morgonen och frågar glatt:

”Är det okej om jag är borta hela dagen? Vi ska försöka komma upp en level.”

Han sticker i väg med kompisarna, skateboarden och ett extra mobilbatteri. Via sms vet jag att han är vid Dramaten eller Grand Hôtel. Det fanns tydligen en riktig guldgruva där för Pokémon Go-jägare. Jag trodde inte han ens visste att Grand Hôtel eller Dramaten existerade! Nu får han kulturella insikter samtidigt som han har kul med sina vänner och rör sig en mil.

 

Under tiden cyklar jag omkring med åttaåringen och tioåringen. De där som vanligtvis klagar över att det är så jobbigt i uppförsbackarna eller tycker att det bara generellt är astråkigt att ge sig ut på utflykt. Varför ska man cykla till något ointressant vuxentjafs? Nu har de där uttråkade barnen förbytts till små superpeppiga rörelseglädjemonster.

”Kom igen, mamma, snabba dig!” Nu står de och hoppar upp och ner i tamburen och vill ut, fort, snabbt, genast i sin förstärkta verklighet.

Att cykla kors och tvärs över hela staden, uppför backar och nerför branta backar är inte längre ett dugg jobbigt när man hittar Pokémondjur, fångar dem och kan träna dem på särskilda gym.

”Ja! Jag fick den!" Tioåringen jublar som om han vunnit på lotto.

Han visar alla Pokémonfigurer, ägg, bollar och blixtar han får. Jag fattar fortfarande knappt hälften av spelregler, men jag upptäcker statyer och konstverk jag aldrig har sett förut och blir lika barnsligt lycklig varje gång.

En katt på en bakgård! Graffitti vid ett läckert bergsrum! Rolig och häpnadsväckande gatukonst. Wow, liksom.

Världen har blivit barnens spelplan och deras belöningssystem slår klackarna i tacket med hela cocktailen av endorfiner, dopamin, serotonin och oxytocin. De får frisk luft och träffar kompisar. Verklighet, fiktion och motion på samma gång. Kan det bli bättre?

 

Ändå finns det redan vuxna som hissar varningsflaggor och ska gnälla: ”Det är farligt. Man kan skada sig. Man kan bli rånad. Man kan bli kidnappad. Man kan bli lurad. Man kan gå in i ett träd!” Jo, tjenare. Det är farligt att leva, rent generellt.

Allt det där kan hända vare sig man spelar Pokémon Go eller inte. Man kan också skrumpna ihop både fysiskt och psykiskt genom att sitta inne i ett mörker och stirra in i en skärm.

I tidningsartiklar ser jag hur allt fler tror att barnen ska förvandlas till zombies genom spelet. Det är ju larvigt. Pokémon Go är fullkomligt genialiskt. Det är spänning, belöning och rörelse i ett snillrikt samspel.

Det är spelet alla barn-, hälso- och kulturministrar har drömt om. Det kan vara den bästa medicinen jag hittills har sett mot allt från barnfetma till tonårsdepressioner.

Till alla vuxna skeptiker kan jag bara säga: Ladda ner spelet, kasta er på cykeln och häng med på en svindlande upptäcktsfärd med era barn. Och levla upp!

 

Hillevi Wahl

författare och hälsoguru på vardagspuls.se

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!