Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Petter: Det här är inte mitt Sverige

Sverige har under de senaste åren tillåtit rasister tänja på gränserna om vad som är accepterat. Det här är inte längre det land jag är så stolt över när jag är ute och reser i världen, skriver artisten Petter. Foto: Fredrik Wannerstedt
För oss är människor just människor. Det spelar ingen roll vilken gud man ber till, vilket ursprung man har eller hur man ser ut. Det här är en kamp vi aldrig kommer att släppa, skriver Petter. Foto: Fredrik Wannerstedt

Sverige har under de senaste åren tillåtit rasister tänja på gränserna om vad som är accepterat. Det här är inte längre det land jag är så stolt över när jag är ute och reser i världen, skriver artisten Petter.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

FAKTA

Petter Alexis Askergren.

Artist.

Jag vet inte var jag ska börja när jag skriver det här raderna. Sorgen och känslan som infinner sig när all fakta rullas upp gör så jävla ont. Men jag tror att jag börjar vid något annat som också gör riktigt ont: min mamma är sjuk och jag tror att hon är på väg att lämna mig och min familj. Det är ett uppbrott som jag inte är redo för. Kan man förbereda sig på sådant?

Under den senaste tiden har jag tänkt mycket på henne och allt som vi gått igenom, men framför allt saker som hon lärt mig. Jag vill påstå att min mamma lärde mig historia, någon sorts moral, att kunna visa känslor, rädslor och det viktigaste av allt: att känna empati.

Hon var besatt av andra världskriget och pratade ofta om förföljelserna av judar, oliktänkande och minoriteter. Hon pratade ofta om mod och vilka som stod upp för de utsatta. Att det fanns massor av svenska hjältar som gjorde allt med livet som insats för att rädda människor på flykt. Jag mådde ibland väldigt dåligt när jag fick höra om hemskheterna som dessa människor utsattes för.

Den frågan som alltid dök upp då, men som är lika återkommande och relevant i dag, är varför? Varför gör vi som gör mot varandra?

Jag kan inte förstå hur man kan vilja andra människor så illa att man via en egenhändigt ihopknåpad, ogrundad övertygelse kliver in på en skola med ett svärd och hugger ner vuxna och barn.

Eller lägger sin energi och tid på att systematiskt försöka, och tyvärr lyckas, bränna ner tilltänkta flyktingförläggningar. Det räcker nu!

Det här är dessutom inte enstaka dårar eller enskilda individer som agerar på eget bevåg. Det här är systematisk terror mot människor som skiljer sig på en punkt: de råkar ofta inte vara födda i Sverige och lever under trauman som dessa ”stolta svenskar” antagligen aldrig varit i närheten av.

 

Sverige har under de senaste åren tillåtit rasister flytta och tänja på gränserna av vad som varit accepterat. Ett parti med märkbar makt och inflytande i vår riksdag trycker på och piskar upp en stämning om att vi står inför en sorts undergång om alla dessa flyktingar anländer. Om alla dessa människor fortsätter att komma går allt åt helvete, enligt Sverigedemokraterna.

Jag vet att det är tvärtom. Just den här omänskliga, egoistiska och rasistiska politiken som får ta plats nu är jävligt osvensk. Det här är inte Sverige. Det här är inte det land jag är så stolt över när jag är ute och reser i världen. Resor har varit viktiga för mig och min egen syn på mänskligheten. Jag önskar att alla i Sverige, i synnerhet ni som oroar er över midsommaraftonen och surströmmingen, fick en ärlig chans att resa och se världen (jag syftar inte på Kreta eller Thailand). Kanske för en sekund bara försöka sätta sig in i hur det varit om det var de själva som fick fly med sin familj, eftersom inga andra utvägar fanns. Där kommer ordet empati in i bilden.

Sverige är ett land som står för empati, mänsklighet och solidariska värderingar. Just nu signaleras motsatsen på Sveriges bekostnad. I en värld som växer och där vi ständigt står inför nya utmaningar, konflikter, fattigdom, epidemier och klimathot ska vi vara ett land andra länder lyssnar på och respekterar. Trots att vi bara är tio miljoner. Men vem kommer respektera ett land som beter sig som vissa av oss gör just nu?

 

Min mamma frågar mig oroligt med rosslande röst från sjukhussängen: "Petter, vad är det som händer i vårt land egentligen?"Jag vet inte vad jag ska svara mamma, men jag vill samtidigt övertyga henne om att det inte är någon fara. "Vi ska bekämpa det här", är det enda jag kan säga.

Visst, det kan låta naivt, men kärleken och värmen som så många av oss visar dagligen kommer alltid vara starkare än hatet och ondskan. Vet ni varför? Jo, för i kärlek och värme finns en överlevnadsförmåga som ingen kommer att kunna ta ifrån oss. Därför kommer vi alltid att fortsätta kämpa och sprida kärlek. Vare sig vi fäktas med pennan, skramlar pengar i Globen eller hjälper flyktingar med mat och kläder.

För oss är människor just människor. Det spelar ingen roll vilken gud man ber till, vilket ursprung man har eller hur man ser ut. Det här är en kamp vi aldrig kommer att släppa.

 

Petter Alexis Askergren

Artist

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!