Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Peter Weiderud: Dags att ta avstånd från Vilks hädelser

KRÄNKANDE. "Har vi, som entydigt vill ta strid för yttrandefriheten och Lars Vilks rätt att kritisera islam, samtidigt haft förmågan att säga att det inte alltid är lämpligt, rimligt eller konstruktivt att använda den rättigheten till att kränka människor?" undrar Peter Weiderud.Foto: Christer Järeslätt
Det är inte rimligt att använda yttrandefriheten till att kränka en ekonomiskt, socialt och kulturellt utsatt minoritet, anser Peter Weiderud.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

FAKTA

PETER WEIDERUD är ordförande för Broderskapsrörelsen, Sveriges kristna socialdemokrater.

Jag nåddes av den fruktansvärda nyheten om självmordsbombaren i Stockholm i Irak, det som tycks vara den unga mannens hemland.
Det kan aldrig finnas en ursäkt eller något försvar för detta fega våld mot oskyldiga civila. Det drabbar urskiljningslöst, späder på känslor av hat, osäkerhet och frustration. Det är en attack på demokrati, öppenhet och civilisation som vi stockholmare med lördagens händelse delar med människor på många håll i världen, inte minst i det land där jag just nu befinner mig.
Svaret på denna händelse måste präglas av eftertanke, mänskliga empati och varsamhet. Därför är jag tacksam för det snabba fördömande som kommit från muslimska ledare i Sverige.
Ett skäl självmordsbombaren hänvisat till är frustration över det sätt vi i Sverige har handskats med Lars Vilks hån av profeten Muhammed.

Det är många troende muslimer - förmodligen en stor majoritet - som upplevt sig, och det de håller heligt, kränkta av Lars Vilks skildring av profeten Muhammed.
Också här i Irak har sekulära muslimer frågat mig hur Sverige kan tillåta att en konstnär kan tillåtas häda och kränka människor på ett sätt som kan bidra till stämningar som ytterst kan leda till ett oförsonligt våld.
Mina förklaringar om yttrandefrihet, konstnärlig frihet och vikten av att också religioner och religiösa företrädare måste kunna granskas kritiskt förstår de inte riktigt. Däremot känner irakierna, som under många år levt med liknande hot, en stark medkänsla med oss svenskar i det trauma vi upplever.

Självklart finns det en anledning till svensk självreflektion. Har vi, som entydigt vill ta strid för yttrandefriheten och Lars Vilks rätt att kritisera islam, samtidigt haft förmågan att säga att det inte alltid är lämpligt, rimligt eller konstruktivt att använda den rättigheten till att kränka människor?
Jag ser på Lars Vilks på samma sätt som jag ser på pingstpastorn Åke Green, som för några år sedan valde att använda religionsfriheten för att hetsa mot homosexuella.
Han åtalades för hets mot folkgrupp, men friades i andra instans, eftersom ett fällande hade varit en allvarlig inskränkning av religionsfriheten.
Men konsekvensen blev att de grupper som främst har att ta ansvar för och värna religionsfriheten - religiösa ledare - entydigt tog avstånd från Åke Greens agerande. Samma entydiga avståndstagande från Lars Vilks agerande har inte gått att nå från yttrandefrihetens främsta värnare - publicisterna.

Att muslimer reagerar så starkt på denna typ av hädelse beror främst på att man i Sverige och Europa är en mycket utsatt minoritet, ekonomiskt, socialt och kulturellt. När man redan har så lite, och viktiga samhällsföreträdare ger sig på det man känner stolthet och identifikation med, finns risken för att det förstärker frustration och en upplevelse av subkultur.
Det går inte att jämföra med kristnas beredskap att hantera liknande kränkningar. Dels är kristna i en trygg majoritet, dels finns det i kristen teologi och tradition en bearbetning av förnedring av den egna profeten.
De som sörjer mest i dag är Sveriges muslimer. Här finns sorg över att islam missbrukats för våld, men också oro över att detta kan späda på islamofobin i Sverige.
Därför är det viktigt att muslimer och kristna - troende såväl som mer sekulära - går samman och söker den gemensamma vägen framåt. En väg i lyssnande och respekt för varandra och för nyanserna i en komplex och globaliserad värld. En väg i entydigt avståndstagande från våldet, och i synnerhet det våld som riktas mot oskyldiga civila för politiska syften.