Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Personnumret är en modernistisk dröm

  • Med vår långa tradition av folkbokföring är Sverige i dag släktforskarnas paradis.
  • Men alla register är inte oskyldiga.
  • JELENA SELIN spårar ett samband mellan personnummer och rashygien.

    Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

    Ibland kan vissa hemtama fenomen framstå tydligare som om de upplystes av en blixt när de betraktas utifrån. En kurdisk kvinna, som valt att lämna Turkiet, menade att hon hellre skulle åka tillbaka till Turkiet än att leva i ett land som ger sina invånare ett identifikationsnummer när de föds. Jag vägrar bli kontrollerad på det sättet, sa hon. Utan att närmare gå in på det uppenbarligen absurda i att Turkiet av en del människor upplevs som ett säkrare rättssamhälle än Sverige, jag började ändå undra. En viss typ av begrepp verkar bländas bort ur medvetandet på människor som bor i Sverige. Kontroll är ett av dem. Integritet är ett annat. Personnumret är den mest synliga symbolen och det direkta instrumentet för statens kontroll av medborgaren. Det infördes i Sverige 1947, fast det diskuterats sedan 1936, och är i sitt vidsträckta användande nästan utan motsvarighet i världen. Först kom fröet till vårt personnummer, ett sexsiffrigt nummer med tre tilläggssiffror som var bundna till län och kön. Den fjärde kontrollsiffran infördes 1967 när folkbokföringen datoriserades. Den senaste reformen var att koppla bort den geografiska bundenheten och i stället slumpgenerera de sista siffrorna. Tyvärr hade man inte tänkt på att det kunde verka stigmatiserande för nya svenska medborgare födda i andra länder att deras icke-svenska härkomst syntes i deras personnummer de börjar i regel på 93. Detta skedde 1990, men naturligtvis bara för nytillkomna personnummer. Intressant nog ungefär vid den tid då invandringen började upplevas som ett hot mot den svenska ekonomin. Det är kanske dumt med hårklyverier, men i dessa poststrukturella tider undrar man också hur det där med könsbestämningen ser ut när hermafroditer föds. Man kan läsa om dessa årtal (däremot inte om de poststrukturella implikationerna) i skatteverkets folkbokföringshistorik. Den andas stolthet över den svenska folkbokföringstraditionen, som ju existerar sedan 1600-talet. Efter socialdemokraternas valseger 1932 började regeringen inse fördelarna med denna långa tradition. Man stod inför två stora hot: arbetslösheten och den minskande nativiteten. Svaret blev att omgestalta politik, ekonomi och förstås den eftersläpande, omoderna individen till det man kallade den nya tiden. Folkhemmet proklamerades. Detta samhällsbygge underlättades förstås av det instrument som kyrkan då höll i. Siffror över befolkningens antal, alltså mantalslängderna, som i andra länder måste uppskattas i folkräkningar, fanns här registrerade, redo att användas för all möjlig statistik. Här uppstod alltså en intressant korsning mellan den svenska centralstatliga ämbetsmannatraditionen och en modernistisk dröm om skapandet av den nya människan medelst social ingenjörskonst. Det är de medicinska institutionerna som troligen haft mest utbyte av personnumret, vid sidan om skattemyndigheterna. En läkare i epidemiologi utbrister i en intervju: Det vackraste som finns i Sverige är personnumret. Han är lättad över att EU inte, som en del befarade, betecknat våra svenska personnummer som integritetskränkande. Det är en intressant formulering som visar på den nästa naiva blindheten för vad integritet innebär och vilket värde det har för individen. Det för tankarna till den svenska diskursen kring rashygien. Hur mycket hjälpte personnumret till att effektivisera hanteringen av t ex tvångssteriliseringarna? Men kravet på att man ska ange personnummer i tid och otid har spritt sig, vilket säkert hänger samman med datoriseringen. Varför nöja sig med namn och adress när man kan få kundens mest grundläggande identifikationsangivelse? Vi anger dem hos doktorn, på banken, vid biluthyrningen, på biblioteket, i videoaffären, på internet, när vi ansöker om betalkort i ett otal situationer där man befarar att missbruk annars skulle uppstå. Vari detta missbruk består är oklart. Däremot är det kristallklart hur personnumret kan missbrukas av dem som registrerar dem. Tyvärr ser det ut som om trenden även utanför Sverige går mot mer statlig kontroll och mindre individuell integritet. Under fanan kamp mot terrorismen kommer biometriska pass att införas i Tyskland i år (om beslutet inte upphävs av en ny regering). Men det blev nödvändigt med en sådan hotbild och lite tryck från USA:s regering innan en justitieminister gick och föll för frestelsen. Och passet kontrolleras först vid gränsen. Visst finns det kritik mot missbruket av personnummer i Sverige. Men det är en förlorad kamp så länge man bara krafsar på ytan. Det principiella problemet ligger inte i att en del myndigheter har planer på att koppla ihop fler register. Inte heller i om enskilda anställda på t ex försäkringskassan lämnar ut information utan medgivande. Kärnan ligger precis i det uttalande som den svenske läkaren så spontant gjorde. Personlig integritet är inget verkligt begrepp för dem som administrerar och styr landet. Det är en oviktig bisak, ett litet ornament. Den som granskar svensk modern historia ser att staten inte har dragit sig för att systematiskt sätta det allmännas väl framför medborgarens. Det är nog ganska rimligt att utgå ifrån att personnumret används i precis de syften som institutionerna definierar som viktiga.

    Logga in för att följa

    Det är gratis och går snabbt!