Peder Lamm: Arbetarklassens nya kläder

Publicerad
Uppdaterad
  • Göran Persson bygger en traditionell herrgård med två flyglar och 350 kvadratmeters boyta.
  • Peder Lamm avfärdar kritiken mot att huset skapar trovärdighetsproblem för arbetarpartiet, och uppmanar Persson att leva herrgårdslivet fullt ut.
  • Gåslever, akter och skräddarsydd tweed har aldrig varit främmande för vänstern, skriver han.
    Expressen getinglogga
    Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.
    Feodalismens senaste landvinning är som vi på senaste tiden märkt socialdemokratins toppskikt. Lantjunkare Rosengren är vid det här laget van vid det fina livet på landet och kanske har han ett och annat att lära sin gode vän excellensen och nyblivne godsägaren herr Persson. Andra sossetoppar har ju efter avslutat ministervärv som landshövdingar i årtionden trivts på landets vackra borgar och residens. Kanske har också de något att lära en blivande herrgårdspatron. Om partikamraternas tips inte skulle räcka till följer här några tips från en välmenande undersåte. Kläder: Det heter ju att kläderna gör mannen. Detta är förvisso skitsnack, men ängslighet och komplex går finfint att gömma bakom ett polerat yttre. Statsministerns seriösa grå och mörkblå kostymer får han lämna i stan. På landet handlar det naturligtvis om klassisk engelsk lantelegans, eller i vissa fall, även österrikisk sådan. Tweedkavaj är ett måste, mollskinnsbyxor och rutig keps passar bra till. Naturligt bruna (tanned) läderskor på fötterna, engelska förstås. Till det den smårutiga skjortan (aldrig button down) och en virkad diskret slips. Är man lite vågad funkar även en gammal skolslips eller en sidendito mönstrad med änder eller fasaner. Ett tecken på gammal lantadel, både i Sörmland och Skåne, är den österrikiska stilen. En kavaj utan slag med tenn- eller benknappar är helt rätt, hatt med borste på anses dock lite stolligt. Bilar: Bilar är ett enkelt kapitel. Den första man måste köpa är EU-Volvon (en Jaguar förstås). Helst inte av senaste årsmodell, lite slitet och rostigt är bara snyggt, nytt luktar nyrikt. Den skall vara inköpt för fiffigt inhöstade EU-bidrag, exempelvis för att hålla öppen ängsmark eller spränga upp våtmark. Det gillar dessutom änderna vilket är bra till höstens jakter. Sedan måste man naturligtvis ha något fyrhjulsdrivet, helst en Land Rover. I den kör man får till veterinären, utsäde, byggmaterial, jaktkamrater samt barn till Carlsons skola. Umgänge: I Perssons fall kan det ju vara lite pikant att bjuda in basen för gruvtolvan eller en liten delegation från Göteborgs arbetarekommun till sin nya herrgård. Annars umgås man lokalt och med likasinnade. Då menar jag inte partiet, utan den lokala aristokratin. Numera måste man inte heta af eller von, utan ett -son namn går lika bra, bara man delar värderingar och livsstil. Man får inte heller vara för nyanländ till grannskapet, ofta tar det ett par generationer att platsa helt och hållet. Umgängessystemet är genialt, ekonomiskt och utarbetat under generationer. Man bjuder varandra i ett revolverande schema; kräftskivor, nyårsfester, studentfiranden, och naturligtvis jakter. Visst kostar det en slant att ordna kalas, men då har ju alla inbjudna återbjudningsplikt. Billigt och rättvist, en sorts agrarsocialism. Får man föreslå ett champagneparty till första maj? Jakt: Jakten är gårdslivets epicentrum. Då gäller det att visa vad man förmår. Anitra får fixa snittar och champagne (den kan hon väl ordna till en billig slant) när gästerna kommer på kvällen. En enkel kvällsmacka i köket innan tidig sänggång. I gryningen kommer drevfolket med Fredrik Reinfeldt som drevledare. Till lunch har Anitra ringt Laila och Mona som hjälper till med varm lunch ute i det fria, mellan passen. Till kvällen blir det viltparad och partikoryféerna byter om till middag. Alltid smoking och trerättersmiddag. Språk: Språket avslöjar genast vem man är. Lokal dialekt är inte riktigt rätt, man är ju inte uppvuxen på bygden, även om det är där man har sina rötter. Statsministerns myndiga uttal blir nog bra, en liten rest av Katrineholmsdialekt uppfattas bara som trivsamt. Perssons långa konstpauser låter finfina, men han måste öva på skorrande R och en lite mer nasal ton. Personal: Naturligtvis kan man inte sköta en hel herrgård på två personer. Man behöver någon typ av gårdsfolk. Här kommer den geniala och verkligt socialpolitiska delen av planen: Perssons nya herrgård erbjuder ett flertal nya arbetsmöjligheter i kommunen, och då menar jag inte bara det som redan finns, som sophämtning, el, vatten, infrastruktur och annan kommunal service, utan en hel uppsjö av nygamla arbetsmöjligheter. Låt sysslolösa förtidspensionärer sätta upp gardiner och rensa i rosenrabatterna, socialbidragstagare och samhällets olycksbarn kan kratta grusgångar, klippa buskar och ympa äppleträd, flyktingar gör dagsverken på ägorna och patron själv leder arbetet, i gammal invand stil. Men kalla för guds skull inte de nya anställda för statare, pigor eller drängar. Servicetekniker, parkintendent, livsmedelschef, hygienkonsult och agronomiassistent är förslag på nya trevliga demokratiska titlar. Moraliska dilemman: Varför skulle inte feodalism och socialism gå väl ihop? Livet på landet är både hälsosamt, sunt och rättvist. Varför skulle man, bara för att man är socialist, inte kunna unna sig livets goda? Vacker arkitektur, gåslever, jakter, skräddarsydd tweed, fina viner, hagelgevär och sprakande salongsspisar har aldrig varit främmande för vänstern. Det har ett fint ord på franska. Det kallas gauche caviar. Peder Lamm Fotnot: Peder Lamm är antikexpert och tv-personlighet. Till hösten kommer han att synas i På spåret. Själv är han inte särskilt mycket för lantliv, men har varit med på en och annan trevlig jakt ute i geografin.

    Tack för att du hjälper oss!

    Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

    Stort tack!

    Tack!

    Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

    En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

    Thomas MattssonAnsvarig utgivare

    Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

    Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

    Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

    "Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

    Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


    Till Expressens startsida

    Mest läst i dag