Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Paragrafrytteriets destruktiva makt

Arbetsförmedlingens överbyråkratiska paragrafrytteri stänger ute människor från arbetsmarknaden - här är ett skräckexempel som bevisar att AF förtjänar sitt synnerligen låga förtroende, skriver Bo Rothstein.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

Bo Rothstein. Möjligheten att erbjuda invandrare arbete framstår alltmer som central för att åstadkomma en framgångsrik integrationspolitik. Därför är det problematiskt att ett flertal undersökningar visar att förtroende för Arbetsförmedlingen, Af, numera är uppseendeväckande lågt, betydligt lägre än för andra liknande verksamheter. Detta kan inte förklaras med att man måste ge många negativa besked eftersom andra myndigheter som har liknande uppgifter, till exempel skatteverket, kronofogden och polisen, klarar sig mycket bättre. I stället finns det mycket som tyder på att dagens arbetsmarknadsmyndighet lider av en svårartat destruktiv organisationskultur.

Anledningen till denna slutsats är historisk - för inte så länge sedan var svensk arbetsmarknadspolitik snarast en världssuccé. Från tidigt 1960-tal och fram till början av 1990-talet var den både beundrad och i stora stycken kopierad av andra industriländer. Sverige gick under decennierna efter andra världskriget igenom en närmast explosionsartad strukturrationalisering av näringslivet och navet för att möjliggöra detta var just en stark arbetsmarknadspolitik. Många som arbetade inom lågproduktiva branscher blev som det då hette "friställda" och syftet med politiken var att snabbt omskola och eventuellt hjälpa dem att flytta till de mera konkurrenskraftiga branscherna.

Hillevi Engström. Förutom omfattande resurser för yrkesutbildning, beredskapsarbeten, arbetsförmedling och omflyttningsstöd utmärktes Arbetsförmedlingens föregångare Arbetsmarknadsstyrelsen, AMS, av en mycket speciell organisationskultur. Denna innebar att man skulle kunna agera mycket flexibelt för att uppfylla politikens målsättning om fullast möjliga sysselsättning. Mycket medvetet avstod man att styra genom detaljerade regler eftersom detta visat sig fungera dåligt för arbetsmarknadspolitiska insatser. I stället skolade man personalen för den skulle agera så att målen med politiken uppnåddes vilket krävde en betydande handlingsfrihet ute på fältet.

Som statsvetaren Jessica Lindvert visat i sin intressanta rapport "Ihålig arbetsmarknadspolitik" kom emellertid denna målstyrning att överges under 1990-talet. I stället för att sätta målet att få ner arbetslösheten i centrum kom organisationen att styras efter ett alltmer detaljerat och byråkratiskt regelverk. Som hon så elegant formulerat saken blev det viktigare att "göra saker rätt än att göra rätt saker". Ett avskräckande exempel på detta har jag själv nyligen stött på. Bakgrunden är följande: Den 24 oktober i år publicerade jag på denna sida en artikel om att öka möjligheterna för långtidsarbetslösa att få arbete genom att staten subventionerar skattedelen av lönekostnaden. Framförallt skulle detta vara ett sätt att skapa arbete för många invandrare som saknar tillräcklig kompetens för att kunna konkurrera om jobb på gällande lönenivåer.

Angeles Bermudez-Svankvist. Sedan dess har jag kontaktats av ett flertal invandrare som har följande att berätta: De har av Migrationsverket erhållit tillfälliga uppehållstillstånd och efter ett tag också kunnat få jobb med denna slags subventioner, de så kallade nystartsjobben som administreras av Af. Allt fungerar väl, de försörjer sig själva och lär sig fort svenska genom arbetet. I mycket god tid innan deras tillfälliga uppehållstillstånd ska gå ut, ofta sex till sju månader innan, har de ansökt om att få ett permanent uppehållstillstånd. Handläggstiderna för detta är emellertid ännu längre men Migrationsverkets policy är att det är inte är något problem eftersom deras uppehållstillstånd fortsatt gäller till dess att det nya beslutet kommer. Samt tillägger man att under denna väntetid har de också fortsatt rätt att också arbeta.

Problemet är att Af då anser, enligt vad jag kan se helt felaktigt, att deras uppehållstillstånd gått ut och drar därför in deras nystartsjobb! Detta är alltså personer som gjort allt rätt, som har sökt och fått uppehållstillstånd, som sökt förlängning i mycket god tid men som helt oförskyllt blir av med sitt arbete därför att det ena ämbetsverket har orimligt långa handläggningstider och det andra gör en helt absurd tolkning av gällande förordning.

Jag måste erkänna att jag först inte trodde att detta kunde vara sant men jag har nyligen fått detta skräckexempel på överbyråkratiskt paragrafrytteri bekräftat av Arbetsförmedlingens chefsjurist och att det pågått i flera år. Jag har granskat förordningen och där finns inte en stavelse som stöder att man i ett läge som detta skall dra in nystartsjobbet.

Detta exempel visar att det synnerligen låga förtroende som Af har hos den svenska allmänheten har man gjort sig väl förtjänt av. I stället för att som tidigare sätta målen med verksamheten främst har den nuvarande verksledningen låtit organisationen förfalla till en ett närmast exempelöst paragrafrytteri. Att stänga av dessa människor från fortsatt arbete går stick i stäv med de av riksdagen fastslagna målen för både integrations- arbetsmarknadspolitiken men likväl görs det. För detta måste nu ansvar utkrävas av såväl arbetsmarknadsminister Hillevi Engström som Arbetsförmedlingens generaldirektör Angeles Bermudez-Svankvist.

 

Bo Rothstein

Bo Rothstein är professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet