Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Pappakvoteringen är en mammafälla

Symbolpolitik. Björn Sandmark talar för att kravet på delad föräldrapenning kommer att drabba många ensamstående föräldrar, däribland många kvinnor.. Foto: Thinkstock Foto: Anna-Karin Nilsson

Tro inte att delad föräldraförsäkring automatiskt leder till ökad jämställdhet. Förslaget kan bli kontraproduktivt, varnar Björn Sandmark.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

FAKTA

Björn Sandmark tillträder i höst jobbet som vd för Göteborgs stadsteater men skriver här som privatperson.

Feministiskt initiativ men också Vänsterpartiet driver frågan om delad föräldraförsäkring. Folkpartiet, Socialdemokraterna och Miljöpartiet driver snällare alternativ av samma sak. Man gör det för att man anser att det är ett viktigt steg mot ökad jämlikhet mellan män och kvinnor samhället och arbetslivet. Det främsta argumentet är att man måste bryta gamla normer för att öka jämställdheten. Även här i på Sidan 4 förespråkade fackförbundet att föräldraförsäkringen ska delas rakt av så sent som i går.

Och på papperet låter det bra. Vem kan inte ställa upp på att en delning mitt itu teoretiskt sett är det som är mest jämställt? Problemet är att man inte kan uppnå rättvisa när förutsättningarna från början är så ojämställda. Förslaget om delning riskerar i själva verket att bli rent kontraproduktivt. Det, liksom flera andra av de åtgärder som har föreslagits, tenderar till sist att i stället handla om männens rättigheter i stället för kvinnornas.

I debatten om denna fråga har det hörts argument som att "mamman inte vill lämna ifrån sig barnen/makten över hemmet", "mammor vill bevara normer", det talas också om att papporna mår bra av att få bättre kontakt med sina barn. Väldigt lite om hur reformen påverkar mammornas liv konkret.

Kampen för kvinnans jämställdhet har pågått i cirka 100 år. De framsteg som gjorts har tagit lång tid och varit svåra att uppnå. Nu går Fi ut och vill säkerställa att männens lika rättigheter måste försvaras. Det som tog generationer för kvinnor att uppnå, eller komma i närheten av, ska omedelbart expedieras för att tillgodose männens intressen. Det är patriarkatets nya strategi - att låta kvinnorna kräva männens rättigheter åt dem.

Symbolbärare för denna macho-mobilisering är Fi:s riksdagskandidat och hjärnan bakom Fi:s märkliga ekonomiska politik, Kenneth Hermele. Problemet med Fi:s normförändringsprogram är att man inte kan lägga det ansvaret på unga föräldrar, kärnfamiljer eller ensamstående. Det är i själva verket ett nyliberalt felslut, att det är individen som ska komma till rätta med ej önskvärda normer. Men det verkar inte bekymra varken Fi eller Jusek. För det ser det i själva verket inte bättre ut än att man ägnar sig åt röstfiske bland män för att säkerställa sina förhoppningar om riksdagsmandat.

Felaktiga normer och regelverk på arbetsmarknaden kan man bara komma till rätta med genom att ge arbetsgivarna tvingande direktiv. Jag har under 13 år varit förvaltningschef för två kommunala förvaltningar, som av en händelse varit ungefär lika stora, med cirka 350 medarbetare (Gymnasieförvaltningen i Mölndal och Kulturförvaltningen i Göteborg). Båda förvaltningarna hade cirka två tredjedelar kvinnliga medarbetare och andelen kvinnliga chefer var något högre. Kvinnornas löner låg mellan 500 och 1000 kronor högre än männens i genomsnitt. I båda förvaltningarna uppgav medarbetarna i enkäter att jämställdheten är god.

Hur har man då jobbat för att komma dit (arbetet påbörjades lång innan jag började)? Ja, inte genom att ge medarbetarna och deras familjer direktiv om hur man delar upp sina föräldradagar. Vi har i stället varit mycket noga med att stödja dem som vill vara hemma med sina barn och bevilja deltider för dem som så behöver. När en medarbetare kommer tillbaka från föräldraledighet har vi genomfört en ny löneförhandling för att vederbörande inte ska halka efter lönemässigt. En enkel åtgärd som borde lagstadgas.

Den som i första hand kan förändra samhällets normer på arbetsmarknaden är arbetsgivarna. Det är en politisk uppgift att skapa förutsättningarna för att arbetsgivarna kan ta detta ansvar.

Kravet på en delad föräldraförsäkring är inget annat än lättköpt politisk demagogi, en sorts symbolpolitik som inte har något med verkligheten att göra. Men om det genomförs skulle det försvåra livet för en mycket stor grupp ensamstående föräldrar (en stor majoritet av dessa är kvinnor) och för många andra människor som har en livssituation som avviker från en akademisk heteronormativ medelklasstillvaro. Redan i dag kan man dela föräldraförsäkringen. Staten behöver inte tvinga någon till det. Det finns bara en rimlig lösning på denna fråga och det är att låta den förälder som är hemma med barnet få föräldrapenningen.

Björn Sandmark

tillträder i höst jobbet som vd för Göteborgs stadsteater men skriver här som privatperson

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!