Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Palm är den enda som har tagit ansvar

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

Som kongressombud från Stockholm var jag förbannad över att erfarna och skickliga Ylva Johansson och Anders Ygeman petats ur partistyrelsen. Omar Mustafa hade jag aldrig träffat så jag förundrades mest över hur en 28-åring med kort tid i partiet kommit in i där.

Sen satte debatten om Omar Mustafas värderingar fart. Som demokratisk socialist med ett sekulärt samhällsideal kände jag mig starkt tveksam till de påståenden som kom i ljuset.

Antisemitism, sexism och homofobi är aldrig okej. Men vad Omar Mustafa står för får han själv reda ut, om han skulle avgå eller inte är svårt att uttala sig om. Men vi ska akta oss för att hamna i situationer som liknar ståndrätt, där människor i ett snabbt uppblossande mediedrev anklagas, döms och straffas. I stället borde partiet ha is i magen och besinna sig.

 

Hanteringen av den av partiets valberedning enhälligt föreslagna och av 350 ombud enhälligt valde Mustafa är bedrövligt skött. Både att han föreslogs, att han valdes och sedan hur han kastades ut. Ansvarig för detta måste ändå den centrala partiledningen vara som inte reagerat, men sedan snabbt kastade ut Mustafa. Men vad som nu sker är att vreden riktas om mot den som haft att reda upp frågan: Veronica Palm.

Frågan som hänger i luften är nu om hon kan sitta kvar. Mitt svar på den frågan är glasklart ja.

Inte för att hon inte gjort några fel i processen innan och efter att Omar valdes, utan för att hon faktiskt tagit ansvar när alla andra backat undan.

På kongressen var jag mycket engagerad i att skärpa kritiken mot vinster i skattefinansierad välfärd. Frågan var illa skött av partiledningen. Till slut var det Veronica Palm och Lena Micko som förstod att de måste gå kongressmajoriteten till mötes och förhandla. Resultatet blev en kompromiss som partiet tog enhälligt. En stor del av det arbetet ansvarade Veronica Palm för. Där växte hon i mina ögon som politiker och förhandlare.

Men i den storm som hela ledningen i Stockholms arbetarekommun försatt sig i och försatts i på grund av partiledningens kallhamrade inställning till sin nyvalda styrelseledamot så står Veronica Palm upp och får ta smällarna för en rad kollektiva felslut. Hon har säkert gjort fel avvägningar här och var, men var finns valberedningen, partiledningen eller de andra S-politikerna i Stockholm?

 

Men när frågan aldrig vill lägga sig började jag fundera på vad det berodde på? Var det bara rättmätig vrede bland medlemmar som ville upprätta Omar Mustafa eller låg det annat bakom? När Aftonbladet avslöjande i veckan att ett "hemligt nätverk" lobbar för att peta Veronica Palm och ersätta henne med Ylva Johansson föll bitarna på plats.

Plötsligt blev PR-konsulten Harald Ullmans inlägg på Facebook förståeliga. Liksom den orättfärdiga kritik som lobbyisten Lars-Olof Pettersson uttalat till medierna om Veronica Palm. Kanske även Mona Sahlins tvärsäkra uttalanden om Mustafa ska läsas så - hon är en av Ylva Johanssons närmsta vänner.

Den hemliga gruppen är spunnen kring de sedvanliga lobbyisterna och sossar på högerkanten, som inte har mycket att komma med men med insinuationer och skicklig metodik kan få medierna att äta ut handen på dem.

Ena gången kampanjande för vårdkapitalet, nästa gång för Ylva, mot Veronica och som vanligt är alla medel tillåtna.

Jag tror vi socialdemokrater i Stockholm måste börja lära känna igen dessa kampanjer snart och inte låta oss dirigeras av dem och den medielogik de bygger dem på.

Det finns säkert skäl att kritisera Veronica Palm. Det finns argument för att upprätta Ylva Johansson. Men vi socialdemokrater måste sluta hacka sönder varandra. Framförallt när det är begåvade kvinnor som tillsammans har nyckelroller i att besegra borgarna och styra Stockholm och Sverige på ett mänskligare sätt. Låt inte gubblobbyn spela medlemmarna fler spratt nu. Låt oss få arbetsro för politiken.

 

Socialdemokrat, författare och chef för fackliga idéinstitutet Katalys

DANIEL SUHONEN