Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

På sommaren ses jag som blatte igen

Polskfödda Dominika Peczynski känner sig helsvensk. Men bara nio månader om året. I stugornas och segelbåtarnas Sverige avslöjas hon ofelbart som blatte, skriver hon i Sidan 4:s debattserie Sommarsvensken. "Jag känner alltid enorm sekundärskam för vuxna människor som larvar runt en stång och trallar om att de är små grodor."

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

Jag är en så gott som försvenskad invandrare och stolt över det. Tack vare mina föräldrars ganska okonventionella inställning att den nya kulturen och det nya språket skulle prioriteras framför hemlandets, är jag en hyfsat etablerad person i Sverige. De sa nej till hemspråksundervisning i polska innan jag lärt mig ordentlig svenska och påpekade ständigt vikten av att förstå det svenska kynnet. Det har gjort att jag idag inte känner några begränsningar på arbetsmarknaden eller i det sociala livet.
Jag är i första hand svensk. En svensk judinna född i Polen. Men främst svensk. I alla fall under nio månader av året. För hur mycket svennebananbrud jag än tror mig vara, så märker jag att det finns små detaljer som gör mig till en främmande fågel i Sommarsverige.

När jag åkte färjan
ut till min skärgårdsstuga häromveckan slog sig en herre ner vid mitt bord och ville snacka. Vi drack lite vin och konverserade när han helt plötsligt frågade: "Du är inte arisk, va?" Han hade inget emot att jag inte var det. Men han kommenterade ändå mitt utseende och jag vet varför: Det sitter aldrig en endaste utlänning, turister undantagna, på de där båtarna. Skärgårdshäng är helt enkelt inget som invandrare ägnar sig åt. På min ö med femtio hus är min brevlåda den enda med ett konstigt efternamn.
Det ser likadant ut över hela landet. Trots att invandringen till Sverige har ökat kraftigt är klassiska semesterorter som Smögen, Sandhamn och Skanör lika etniskt homogena som på vikingatiden.

Till stor del beror det nog på att många invandrare inte förstår poängen med svenska sommarnöjen. För att hänfalla åt svensk naturromantik bör man vara uppvuxen med den. En före detta Bagdad-bo tycker nog inte att det finaste man kan göra på semestern är att ta sig så långt bort från andra människor som möjligt.
Många förstår säkert heller inte tjusningen med ett primitivt torp. Varför gå på utedass och handpumpa vatten när man har en modern lägenhet i stan?

Kulturkrockar kan vara
en annan förklaring. Jag har nyligen haft snickare ute på ön som har lagt golv i stugan. Materialet som blev över la de vid ångbåtsbryggan. Det är inte en skrymmande hög, den ligger inte på någons tomt, den stör ingen. Om man frågar mig. Men hela min ö är i uppror. Grannarna ringer stup i kvarten och skriver ilskna brev om att jag måste få bort högen. Spelar roll, tänker jag. Vem bryr sig? Är man född i en diktatur är man på något sätt programmerad att tycka att regler är av ondo.
Med mina föräldrars förmaningar ringandes i huvudet gör jag ändå en poäng av att vistas i svenska sommarmiljöer, även om det strider mot min natur och mitt temperament.

Jag seglar trots att jag är en landkrabba, jag har ett litet rött hus med vita knutar i skärgården fastän jag egentligen är en stadsråtta och jag säger att "det är så skönt att vistas i naturen" trots att jag inte klarar av att vara på mitt lantställe i mer än fem dagar i sträck.
Jag låtsas till och med sjunga med i snapsvisor trots att jag tycker att det är riktigt fånigt att behöva ritualisera det faktum att man tar sig en klunk sprit. Kommer man från Östeuropa känner man inget behov av den typen av alkoholritualer. Man tar sig en hutt och gör ingen större affär av det.
Däremot vägrar jag alltid midsommardanserna. Jag sitter alltid lite undangömd vid stången, och känner enorm sekundärskam för att vuxna människor larvar runt en stång och trallar om att de är små grodor. Jag vet inte hur många år i rad jag råkat vricka foten just på midsommarafton.
Det är i sådana stunder som jag inser att jag inte är annat än en blåögd blatte. Både bildligt och bokstavligt. Och det kommer jag att vara så länge jag lever. I alla fall på sommaren.


DOMINIKA PECZYNSKI
Dominika Peczynski driver PRbyrå och är tidigare känd som
sångerska, modell och programledare. I sommar är hon hemlös på
grund av ett stambyte och flackar därför mellan kompisars lägenheter
och stugan i skärgården.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!