Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Orkar jag komma tillbaka i morgon?

Susanne Kattem. Foto: Privat
Foto: Ronny Johannesson

Det är en känsla av lättnad blandad med ångest att lämna. Jag har inte läget under kontroll och vet inte hur mina patienter mår, skriver sjuksköterskan Susanne Kattem.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

Jag jobbar som sjuksköterska på en akutmedicinsk vårdavdelning på Danderyds sjukhus. Jag kan säga att den här hösten och vintern har varit den absolut värsta jag har varit med om och jag funderar nu på att sluta, trots att det är ett helt underbart jobb. Detta på grund av den fruktansvärda arbetsmiljö som vi har, och att patientsäkerhet inte längre existerar. Jag valde inte det här yrket för att vara en medicinvagn eller en robot med åtta armar som knappt hinner träffa mina patienter. Nej, jag valde yrket för att jag brinner för att hjälpa människor till ett bättre liv. Hela hösten och vintern har varit för jävlig rent ut sagt; med överbeläggningar, takhöjningar, nödöppningar, vårdtunga och svårt sjuka patienter, dålig bemanning... ja, listan kan göras lång.

Jag öppnar dörren till avdelningen klockan 07:00 och möts av en trött och stressad nattpersonal, som springer fram och tillbaka i korridoren. De har precis tagit emot en patient från akuten med misstänkt hjärtinfarkt. Jouren har kontaktats men har inte möjlighet att komma till avdelningen för hon står på ett strokelarm samtidigt som hon måste ha koll på tre patienter som sviktar på andra avdelningar.

 

LÄS MER: Slopa ob-tillägget så att fler kan få jobb?

 

Rapport får jag 07:30. Nattsköterskan är trött och stressad och vill gå hem. Det enda jag vill göra är att släppa iväg henne, eftersom natten har varit hektisk. Hon har inte hunnit sitta ner i mer än tio minuter på tio timmar. Men jag måste ju få rapport, för att läsa hinner jag inte.
Jag ska ha hand om åtta patienter, inklusive de två nya, då en av mina kolleger är sjuk. Vi är då två sjuksköterskor samt tre undersköterskor på 15 patienter. Det kanske inte låter så mycket, men merparten av dem är rullstolsburna eller sängliggande och behöver hjälp med allt; omvårdnad, förflyttning, matning och toalettbesök.

Efter rapporten går jag direkt och delar mediciner. Alla patienter har minst tio läkemedel var och flera av dem finns inte på avdelningen. Samtidigt blandar jag antibiotika och dropp, samt drar upp vätskedrivande och insulin i sprutor. Men jag får avbryta det jag håller på med då en av patienterna har svårt att andas.

Efter ronden fortsätter jag med medicineringen. En misstänk hjärtinfarkt är bekräftad och patienten behöver flyttas till en hjärtavdelning. Detta ska ske snabbt och jag måste följa med vid flytten. Jag lämnar rapport på den nya avdelningen och springer sedan tillbaka till min avdelning igen. Nu är klockan 10 och flera patienter har fortfarande inte fått sina morgonmediciner. Nu börjar dessutom anhöriga ringa och vill uppdateras om läget.

Min undersköterska ber om hjälp med omvårdnad och förflyttningar. Tre patienter ligger i sina sängar med urin och avföring i blöjorna. Men jag hinner inte prioritera detta just nu. Nu ringer dessutom telefonen och det är koordinatorn på akuten. Hon har upptäckt att vi har en "ledig" plats och vi ska få en till svårt sjuk patient.

När klockan börjar närma sig tolv har alla patienter äntligen fått sina morgonmediciner, alltså fyra timmar försent.

 

LÄS MER: Jobba i vården innan du yttrar dig om OB

 

Nu är klockan 13 och min mage kurrar något enormt. Jag har även ont i den då jag inte hunnit gå på toaletten sedan jag gick upp i morse. Eftersom jag har mens och inte hunnit byta skydd så har jag blött ner mina byxor. Jag har inte druckit något och känner mig yr och seg i huvudet. Jag går på toaletten och byter byxor, men det dröjer en halvtimme till innan jag tvingar mig själv att ta lunch för att inte svimma.

Stressnivån är i taket, men jag tar ett djupt andetag och försöker lugna mig själv. Min sjuksköterskekollega har lika mycket som jag, men vi bestämmer oss för att släppa allt och gå och äta. Vi blir dock avbrutna ett flertal gånger med viktiga saker som behöver göras.

Klockan är 13:45 och nu kommer kvällspersonalen. Det är alltid en känsla av lättnad blandad med ångest. Jag har inte läget under kontroll och vet inte hur alla mina patienter mår, eftersom jag bara träffat de flesta när de fick sina morgonmediciner.

 Klockan 15:00 kommer jag ifrån och ger rapport till kvällspersonalen. Jag skriver slutanteckningar och journaler, men lämnar inskrivningsanteckningen till kvällssköterskan. Omvårdnadsanteckningarna struntar jag i, för nu är klockan 16:30 och jag slutade för en timme sedan. Jag får hoppas på att min rapport var tillräcklig.
Innan jag hinner gå får jag höra att vi ska ta ytterligare en patient, då det beslutats om takhöjning. Jag skyndar mig ut från avdelningen med en klump i magen. Ska jag orka komma tillbaka till detta i morgon igen?

 

Susanne Kattem,

sjuksköterska