Häromdagen gick Sveriges Kristna råd ut med ett upprop vars syfte det är att ställa krav på regering och riksdag att återgå till en mer human asylpolitik. Juluppropet har mött mycket kritik. Vi som till skillnad från kritikerna ser konsekvenserna av den senaste tidens åtstramningar på asylområdet anser dock att det är den enda vägen att gå om vi vill värna mänskliga rättigheter.
Hösten 2015 välkomnade Sverige 163 000 människor på flykt. Det är en stor bedrift av Sverige att ta emot så många människor inom loppet av mycket kort tid. Men i somras stramades reglerna åt och de konsekvenser den nya asyllagstiftningen och dess implementering fått för människorna stadsmissionerna möter är orimliga.
LÄS MER: Håll Svenska kyrkan fri från partipolitik
Vi ser hur åldersuppskrivningar rycker undan mattan för ungdomar som är på väg att skapa sig en trygg framtid i Sverige. Vi ser en ökad oro och otrygghet bland asylsökande med psykisk ohälsa som följd. Vi ser hur barn av rädsla för utvisning ”försvinner” för att leva utanför samhället och vi ser att människor som fått sitt bistånd indraget efter avslag sover på gatan i väntan på hemresa eller överklagande.
Den skam som politiker och svenskar kände inför att inte kunna husera alla asylsökande när vintern närmade sig hösten 2015, och som föranledde att gränserna stängdes, är nu ersatt av nya asyllagar och hårdare bedömningar.
Hossein är ett exempel. Han kom till Uppsala Stadsmissions boende för ensamkommande som 15-åring. Under tiden som hans asylansökan bereddes fick han undervisning och byggde upp ett nätverk som stödjer honom. När Hossein fyllt 16 år kom plötsligt besked från Migrationsverket att han bedömts vara över 18 år. Han hade därmed varken rätt till boende, skolgång och god man. Därefter kom avslaget. Hossein, som redan tidigare lämnat allt, blev ivägsänd – inte till sin familj som är flyktingar i Iran, utan till Kabul där han står helt ensam. Hans enda trygghet är i dag kontakten med Susann på Stadsmissionen i Sverige – de hörs dagligen.
LÄS MER: Så borde Juluppropet istället formuleras
Allt fler unga personer får sin ålder uppskriven och därefter avslag. Förfaringssättet tycks vara systematiskt. Många av de ensamkommande saknar pass och kan därmed inte bevisa sin sak. Det innebär dock inte att asylskäl saknas. Vad det nya arbetssättet lett till är att ensamkommande ”försvinner” av rädsla för vad som ska hända. Eftersom Stadsmissionen möter de ungdomar som gått under jorden vet vi att många de facto inte kan åka tillbaka till sitt hemland, som inte tar emot dem – exempelvis Marocko. Andra vill hellre åka tillbaka till sin familj i Iran än att bli ivägskickad till Kabul. En stor grupp kringflackande ungdomar lever därför sina liv på gatan.
Tidigare erhöll dessa ungdomar visst bistånd, som möjliggjorde för dem att köpa mat till den som härbärgerade dem över natten. Med indraget LMA-bistånd finns inte längre den möjligheten. Barnen tvingas sova ute och berättar om erbjudanden att sälja droger för att tjäna pengar. Den senaste tiden har Stadsmissionerna kontaktats av alltifrån socialtjänst till lärare, gode män och privatpersoner som står handfallna inför det som sker.
Med utgångspunkt ifrån rådande läge ute i världen och att färre i år ansökt om asyl än vad som bedömts vara möjligt att ta emot, anser vi att Sverige måste återgå till ett mer humant asylmottagande. För Stadsmissionerna är det också självklart att temporära uppehållstillstånd och hinder för familjeåterförening – av praktisk eller juridisk karaktär – inte är goda vägar för integration.
Därför ställer Sveriges stadsmissioner sig bakom Juluppropet och kravet på en återgång till en human migrationspolitik.
Lotta Säfström, ordförande Sveriges stadsmissioner
