Orättvisa utredningar mot lesbiska par

Det är olämpligt och ovärdigt i ett modernt och demokratiskt samhälle som vårt att involvera politiker i nyblivna mammors sexuella läggning eller redogörelser för vilka de haft sex med, anser Monika Lozancic.

I dag råder orimliga krav på samtycke för att lägga ned en  faderskapsutredning. Det får kränkande konsekvenser för lesbiska par där  ena parten har inseminerats. Det skriver Monika Lozancic (M).

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

Nu under Prideveckan läggs extra fokus på hbt-relaterade frågor. Det behövs, för det lättaste som finns är att klappa sig själv på axeln och tro att vi i dessa frågor har uträttat det mesta i Sverige.

Det stämmer att vi har kommit längre än de flesta andra länder, men fortfarande finns det saker att åtgärda där vi ibland blir blinda inför hur hbt-personers situation påverkas på ett mer negativt sätt jämfört med vad som skulle gälla enligt den så kallade heteronormen.


MONIKA LOZANCIC

En sådan situation, som jag blev varse om när jag kom in som politiskt förtroendevald i en av Stockholms stadsdelsnämnder, är hur kravet på samtycke från nämnderna i ärenden om nedläggning av faderskapsutredningar särskilt drabbar kvinnor som lever i lesbiska parrelationer, men också ensamstående kvinnor.

I dag är det kommunen som har en skyldighet att utreda (genom socialsekreterare) om det är möjligt att fastställa vem som är far till de barn som har hemvist där och vars föräldrar inte är gifta med varandra. Den vanligaste situationen träffar heterosexuella samboförhållanden. Eftersom det för heterosexuella par i majoriteten fall aldrig blir aktuellt att lägga ned en faderskapsutredning kommer beslut i dessa ärenden enligt dagens lagstiftning aldrig att behöva fattas i stadsdelsnämnden (i mindre kommuner, som inte är indelade i stadsdelsnämnder, blir det socialnämnden som fattar dessa beslut).

Andra fall som omfattas av denna situation - men där nedläggning av en faderskapsutredning till skillnad från vad som gäller för heterosexuella par blir nödvändig - är fall där ensamstående mammor av olika skäl inte vill uppge faderns identitet. Detsamma gäller för fall där lesbiska par har skaffat barn genom att den ena parten i förhållandet har inseminerats i ett land (ofta Danmark) där faderns identitet skyddas.

I dag måste politikerna i nämnden fatta beslut i dessa frågor. Det finns alltså inte någon möjlighet enligt socialtjänstlagen, så som den är utformad i dag, att till tjänstemän delegera befogenhet att fatta sådana beslut på eget ansvar. Det finns inte ens möjlighet att delegera sådan beslutsbefogenhet till en begränsad krets, till exempel en social delegation. För att få till stånd en sådan delegationsmöjlighet måste man verka för en lagändring.

Som politiker, men också som jurist, har jag mycket svårt att se någon nytta i eller behov av att få ta del av nyblivna mammors redogörelser för vilka de har haft sexuellt umgänge med under konceptionstiden, eller för deras sexuella läggning. Ändå sker det hela tiden i dag, år 2013, att en sådan utredning kopieras upp och distribueras till politiker i en fullsutten nämnd. Allmänheten ser aldrig att detta förekommer, eftersom ärendena beslutas inom stängda dörrar.

Det är olämpligt och ovärdigt i ett modernt och demokratiskt samhälle som vårt att involvera politiker i dessa för individen så intima frågor - i synnerhet när såväl barnets rätt som mammans integritet kan tillgodoses på ett mindre ingripande sätt.

Vi får till exempel inte glömma att faderskapsfrågan också kan drivas i domstol och att tjänstemännen har ett ansvar.

Det borde vara fullt tillräckligt att beslut om nedläggning av faderskapstalan i sådana uppenbara fall som det är fråga om i dessa situationer fattas av till exempel socialsekreterare.

Det ligger en unken doft av stigmatisering och utlämnande kring det nuvarande förfarandet som föreskriver obligatoriskt beslutsfattande i en större politisk församling. Det finns många starka argument för, men inga argument mot att avskaffa den nuvarande ordningen. Regeringen, genom ansvarig minister, bör därför snarast se till så att det sker.


MONIKA LOZANCIC

Jurist och styrelseledamot, Moderatkvinnorna i Stockholms stad.