Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Egentligen handlar det inte om kyrkan

Kent Wisti. Foto: Pierre Mens
Ann Heberlein. Foto: Ulf Ryd / KVP/EXPR

Vi har klivit på en karusell där risken blir alltmer uppenbar att vi inte kan kliva när den väl har börjat snurra. Om 100 år finns inte Svenska kyrkan längre, skriver prästen Kent Wisti.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

Egentligen handlar det inte om kyrkan. Om 100 år finns inte Svenska kyrkan längre. Åtminstone inte som vi känner henne. Det är bra.

Svenska kyrkan är i sin form framvuxen i ett enhetssamhälle och i nära symbios med den politiska makten. Det har funnits något väldigt gott i det och formen har möjliggjort för kyrkan att utföra det hon är ämnad att göra - att ge människan ork att leva och mod att dö.

Ann Heberlein skriver att medlemstappet beror på att människor inte längre känner igen sig i den kyrka de en gång döptes till. Jag tror inte att det är den avgörande bevekelsegrunden till att människor lämnar kyrkan utan att analysen bör vara mer komplex än så. Det finns säkert statistik.

Kyrkan är inte Gud. Gud är tillvarons yttersta angelägenhet och kyrkan är ett fortgående samtal, en ekoton mellan den inre verkligheten, den yttre och den större. I formen har Svenska kyrkan levt nära den politiska makten men i sin kärna kommer förkunnelsen alltid att vara en motbild till den politiska makten.

 

LÄS MER: Svenska kyrkan vill inte leda ett kristet samfund

 

Det som gör kristendomen unik är att vi tillber en sårad Gud som själv skriker ut sin gudsövergivenhet i ångest på korset. Det är ingen krigsgud med stora muskler eller skinande rustning. Det är det kristna kommer att sjunga om, berätta om och leva i förtröstan till långt efter det att siste man släckt lampan i Svenska kyrkan.

Jag döptes 1971. En del psalmer som vi sjöng då sjunger vi fortfarande. En del sjunger vi inte och andra som vi sjunger i dag fanns inte då. Formuleringarna som prästen använde i dopet är annorlunda men jag döptes i vatten i faderns, sonens och den helige andes namn.

Sedan dess har vi också lärt oss mycket nytt och nya utmaningar i att vara människa har tillkommit. Vi har lärt oss det tillsammans med samhället. Om bland annat sexualitet, om mångfald och om hur vi kan tala om Gud.

 

LÄS MER: Kyrkan har för mycket pengar

 

Gud ändras inte, men en kyrka ska ständigt förändras och kyrkliga organisationer ska dö. Vi har klivit på en karusell där risken blir alltmer uppenbar att vi inte kan kliva när den väl har börjat snurra.

Som alla är jag både rädd och bekymrad över all våldsam extremism, politisk och religiös. Inte minst den islamistiska terror som är stark i dag. Den är ett reellt hot mot mänskligheten.  

Men jag vill inte tvingas bli rädd för mina muslimska vänner som längtar efter fred lika mycket som jag, jag vill inte beväpna min Gud och jag vill inte värdera terrorns offer efter huruvida de delar min tro eller inte.

Den oproportionerliga debatten kring en kommunikationschefs inlägg på sin privata facebooksida är en liten del i en större process. Likadant med det infekterade samtalet om ny kyrkohandbok och det som beskrivs som en inställsam politisering av Svenska kyrkan.

Skiljelinjen står mellan korsfararen och pilgrimen.

Mellan svärdet och det delade brödet.

Om rädsla för varandra eller längtan till varandra.

 

Kent Wisti

Präst i Svenska kyrkan

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!