Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Ökenvandringen fortsätter till 2018

HÅRT PRESSAD SD-LEDARE. SD:s partiledare Jimmie Åkesson och några av de senaste skandalerna kring partiet. Foto: Roger Vikström

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

De senaste veckornas turbulens kunde inte komma mer olägligt för Jimmie Åkessons parti. Dessförinnan gestaltades SD som ett parti på god väg att bli "rumsrent", uppbackat av tydliga framgångar på väljararenan. Åkesson talade om nolltolerans mot rasistiska uttalanden. På partiets kommundagar deklarerade han att schablonbilden av SD-sympatisörer som bittra, förorättade, unga, arga män nu var obsolet. Det nya Sverigedemokraterna var ett moget, ansvarstagande parti. Slut på martyrskap och gnällande över ogin behandling från ett politiskt korrekt etablissemang. Väljaropinionen önsketänkte om ett nytt och snällare SD.

Men det var då det. Åkesson är nu tillbaka på ruta ett när det gäller försöken att förändra bilden av partiet och bredda partiets budskap till andra politikområden än flyktingar och invandring. Hela historien med järnrör och rasistiska tillmälen har helt stoppat det "förändringsarbete" som de flesta bedömare menar har ägt rum.

 

Hur länge kommer den nygamla gestaltningen av partiet att överleva i medierna? Efterspelet kan bli långt. Polisanmälningar, uteslutningsärenden, inre oenighet och oreda i partiet. Som berättelse är den i sig självt tillräckligt minnesvärd för att kunna förfölja SD in i 2014 års valrörelse.

Sverigedemokraternas framgångar i opinionen kan sammanfattas med en förändring från strax över 5 procent till strax över 8 procent från mars till november 2012. Enligt analyser jag tidigare gjort ligger SD just nu nära sitt opinionstak - det vill säga alla som sympatiserar med partiet i första och andra hand väljer att i opinionsmätningar uppge att de skulle rösta på partiet vid ett tänkt riksdagsval i dag.

 

Som vanligt är förväntningar om att skandaler skulle ha omedelbara och stora effekter på opinionen dramatiskt överdrivna. På kort sikt innebär skandaler en polarisering av opinionen men inte någon riktningsförändring.

Expressenavslöjandena har inneburit att SD-anhängare och -motståndare nu kunnat stärka på förhand etablerade bilder av partiet. Alla har fått vatten på sina kvarnar. SD:s motståndare gläds å sin sida över att partiets toppkrafter med all önskvärd tydlighet nu "visat sitt rätta ansikte". SD:s varmaste anhängare blir å sin sida stärkta i sin uppfattning att medier och etablissemang alla är emot dem. Martyrskapet-följetongen rullar vidare.

 

Filmskandalen däremot stoppar upp Åkessons huvudstrategi att upprepa Dansk Folkepartis väg mot ett större genombrott - genom nolltolerans och att försöka omdefiniera partiet och bredda dess politiska palett.

Nu är det gestaltningen av SD som ett djupt splittrat parti som dominerar medierapporteringen. Falangstriden mellan traditionalister och förnyare inom partiet har varit väl känd tidigare men är nu lagd i helt öppen dager. Att upplevas som splittrat och oenigt är alla partiers största mardröm eftersom möjligheterna att framgångsrikt kommunicera politiska budskap (särskilt nya sådana) hänger så intimt samman med att partiet uppfattas som en enhetlig aktör. Att flerstämmigt försöka bygga förtroende för ny politik är mycket svårt.

 

Framgång på väljararenan brukar innebära att det blir lättare att komma överens på den partiinterna arenan. Opinionsframgångar brukar lugna leden och göra partiledarens arbete lättare. I SDs fall tycks det vara tvärtom. Den pågående interna ideologistriden inom SD är just nu det mest intressanta studieobjektet för svensk partiforskning. Att man bråkar internt trots flera nya rekord i opinionsmätningarna kan innebära att Åkesson har större problem än vad man tidigare trott.

De flesta små partier har bekymmer med kompetensförsörjningen av dugliga, pålitliga och skickliga politiker. Låt oss leka med tanken att SD lyckas konsolidera sig som ett riksdagsparti 2014 (osvuret är ju bäst 22 månader före ett val). Ett tänkt SD-resultat omkring 8 procent kräver att trösklarna för rekrytering sänks. Få politiskt engagerade medborgare har lust att bli associerade med järnrör, kvinnoförakt, rasism och främlingsfientlighet. Det gäller alldeles oavsett hur mycket de brinner för sakfrågorna och oavsett om de i sak delar partiets huvudbudskap. När partiets rasistiska historia gör sig påmind och inre stridigheter utspelar sig inför öppen ridå förlorar SD just nu värdefull tid när det gäller viktiga rekryteringen av respektabla medborgare som har lust att representera partiet i mötet med väljarna 2014.

 

Partiledare Åkesson vet att även om SD lyckas med att konsolidera sig som ett riksdagsparti och nå ytterligare framgångar 2014 riskerar partiet ändå att få erfara ännu en fyra år lång parlamentarisk ökenvandring. På den parlamentariska arenan har SD hittills uppnått mycket litet. Parlamentsforskarna vittnar att ingen samarbetar med SD om någonting. Utsikterna för ett fördjupat parlamentariskt samarbete har inte förbättrats under de senaste dagarna. Om Åkesson inte kan genomdriva sin mer modererande linje kan tidshorisonten för verkligt inflytande i den nationella politiken få skjutas fram till år 2018.

 

HENRIK EKENGREN OSCARSSON

Henrik Ekengren Oscarsson är valforskare och professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet.