Öka resurserna eller sänk kraven i skolan

Eleverna tycks långsamt trasas sönder. Vårt skolsystem är inte det bästa för våra barn, skriver läraren Maria Wiman.
Foto: FREDRIK SANDBERG/TT
Maria Wiman.
Foto: Anna Simonsson

Barnen befinner sig i dag i en kravfylld men underfinansierad skola där elever bedöms efter ett betygssystem som hellre fäller än friar.

Vi leker med elden här. Det behövs mer resurser eller förändrade krav i skolan nu, skriver läraren Maria Wiman.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

DEBATT. Som lärare vill jag uppmuntra nyfikenhet och lust att lära! Jag vill kittla i gång tankar och vrida hjärnan upp och ner. Jag vill öppna dörrar, lägga grunder och så magiska frön. Men mina ambitioner betyder inte mycket i en skola där allt ska mätas, dokumenteras och fogas in i mallar. Allra minst tycks elevers hälsa och välmående spela roll. I jakten på exakta kunskapsmätningar, nationella värderingar och utsorterandet av de som inte riktigt passar in tycks man helt glömma de personer som av plikt och skyldighet befinner sig på andra sidan skolbänken. Och dessa personer – våra elever – tycks långsamt trasas sönder. Vårt skolsystem är inte det bästa för våra barn.

Svenska barn mår sämre

Björn Högberg, doktor i socialt arbete vid Umeå universitet, påvisar i sin forskning om skola och skolpolitik bland annat att andelen elever som känner sig mycket stressade över skolarbetet har fördubblats de senaste tjugo åren. Liknande resultat ser Alli Klapp, docent i pedagogik vid Göteborgs universitet. I DN konstaterar de två forskarna Sven Bremberg och Elisabeth Fernell att Sverige ligger i topp i Västeuropa över dödlighet bland unga. Våra ungdomar begår självmord, brukar narkotika eller beter sig vårdslöst i högre grad än barnen i våra grannländer. 

Det ska tydligen hetsas in kunskaper, inte nödvändigtvis för att kunskap är makt utan för att skilja agnarna från vetet.

Som lärare kan jag dessvärre bara nicka instämmande. I de klickbara matrisernas tidevarv riskerar vi elevernas välbefinnande varje dag. Och helt ärligt står det mig upp i halsen att behöva dansa med i eländet. I årskurs nio ska inte mindre än 13 nationella prov avverkas inom loppet av några månader, samma prov som enligt Skolverkets formulering ”särskilt ska beaktas” i betygssättningen. 

Alla ska igenom samma nålsöga

När det är dags för slutbetyg är det vi lärare som då och då sätter F, stämplar eleven som underkänd och därmed utestänger hen från samtliga gymnasieutbildningar. Faktum är att ungefär 14 procent av våra ungdomar i dag missar möjligheten att gå direkt upp till gymnasiet på grund av den där eländiga bokstaven. Det tycks inte ha någon betydelse om du vill bli rörmokare, mekaniker eller raketforskare – alla ska lik förbannat pressas igenom samma nålsöga. I svensk skola ska det tydligen hetsas in kunskaper, inte nödvändigtvis för att kunskap är makt utan för att skilja agnarna från vetet. 

Obevekliga behörighetskrav och betyg i allt lägre åldrar tycks vara bevisat dåligt för våra elever. Men lite svinn får man tåla och mycket sällan lyfts elevperspektivet fram överhuvudtaget. De kommunala skolbudgetarna fortsätter att stramas åt, mer än hälften av landets skolor saknar bemannade skolbibliotek och antalet speciallärare är skrämmande lågt. Kraven på eleverna är dock konstanta. 

Bildning får stå tillbaka

I den hårt besparade skolan fragmenteras lärandet när kunskapskraven ska prickas av ett efter ett. Bildning tycks inte längre stå i förgrunden och forskarnas larm om en ungdom som tycks må allt sämre vinner ingen vidare mark i debatten. Det viktigaste är att hålla maskinen i gång – att den reella kostnaden i längden blir förtvivlat dyr talar man inte högt om.

Psykisk ohälsa hos våra unga beror naturligtvis på en mängd faktorer och skolan är bara ett kugghjul i en större apparat. Men det går inte att bortse ifrån att våra barn i dag befinner sig i en kravfylld men underfinansierad skola där de bedöms efter ett betygssystem som hellre fäller än friar. 

Vi leker med elden

Jag kan heller inte blunda för vad jag själv bevittnar i min vardag – högpresterande barn med ångestproblematik och ibland svartsynta ungdomar som gett upp hoppet för längesedan. Det är obarmhärtigt när jag som lärare vet att vi kan så mycket mer, vi kan så oändligt mycket bättre om vi bara får förutsättningarna. Situationen är ohållbar, vi behöver fler resurser eller förändrade krav i skolan nu. 

Vi leker med elden här. Våra ungars framtid står på spel.


Av Maria Wiman

Lärare