Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Ohlson Wallin: Var är stödet för Lars Vilks?

Elisabeth Ohlson Wallin, konstnär.
Foto: Robert Paraniak
Lars Vilks.
Foto: Maja Suslin / Tt / TT NYHETSBYRÅN
Lars Vilks och Elisabeth Ohlson Wallin.
Foto: Elisabeth Ohlson Wallin

Det var som hämtat från en spännande actionfilm.

Jag satt i min bil på en parkeringsplats i Malmö och väntade på en signal från polisen.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

Jag stirrade på mobilen och vevade ner bilrutan för att se om jag kunde upptäcka polisens hemliga mörka bil. Platsen som vi ska mötas på är bestämd bara timmar innan.

Men detta är inte en spännande scen ur en deckare, detta är ett tillfälle då jag ska ta ett porträttfoto av konstnären Lars Vilks.

Nästan ett år senare ligger jag i sängen med lunginflammation och slår på datorn för att se en direktsändning från grävjournalisters sammankomst i Göteborg. Det ska bli en paneldebatt med bland annat den man, Lars Vilks, som jag hade fotograferat i Malmö elva månader tidigare.

Vissa journalister, som syns i tv-sändningen på min skärm, är märkbart påverkade av alkohol. Plastglas med logotypen Norrlands guld syns på bordet.

Det är personalfeststämning – även fast debatten går ut i direktsändning till hela svenska folket. Det avslöjar att Sverige är ett land där journalister inte berörs av samma moraliska regler som övriga samhället. Det skojas och skrattas.


Journalisten Janne Josefsson ställer sig på scenen och med en sensationslysten stämma säger han att många journalister är upprörda över att man har valt att ta dit Lars Vilks – och därmed utsätta dem för livsfara. Lokalen är fylld med poliser, men publiken känner ingen tilltro. De känner sig kränkta och förbannade över att bli utsatta för att vistas i samma rum som mannen som ritade en teckning på profeten Muhammed som rondellhund.

Konstnären Vilks har gjort många teckningar där han häcklar olika religioner. Där känner jag mig som en syster till honom. En konstnärssyster som vet hur viktigt det är att ifrågasätta religioner och auktoriteter. Jag gjorde 1998 en konstutställning om Jesus som fanns mitt ibland oss hbtq-personer. Många anser än i dag att jag häcklade Jesus och religionen, andra känner att Ecce Homo var livsviktigt syre. Så är det med konsten. Vissa älskar och vissa hatar.

Efter terrorattentatet i Paris, där judar och satirtecknare var målet, var det många som la den franska flaggan som ett filter av trikolorens färger transparent över sin profilbild på Facebook. Många ville manifestera det fria ordet och konstnärers rätt att få uttrycka sig.

Judarna fick inte samma starka stöd som satirtecknarna. Vi väljer att ta ställning utan att ibland tänka efter hur vi gör det och hur långt vi vågar gå med vårt ställningstagande.


När jag var ung var det fult att älska Abbas musik, men utomlands var deras musik större än Beatles. Jag lärde mig då uttrycket, ”man blir aldrig profet i sitt eget hemland”.

Detta fenomen och talesätt märks tydligt när terrorister återigen vill mörda en satirtecknare och judar som firar konfirmation i synagogan bara månader efter attackerna i Paris.

Denna gång i vårt grannland Danmark. Denna gång en svensk satirtecknare.

Nu blev det fult att ta ställning för konstnären som ritade satir. Han är ju svensk. Tänk om han är rasist? Om jag stöder honom kan någon tro att jag är islamofob. Nu blev det komplicerat att ta ställning.

För tre år sedan försökte jag mig på satirens konst. Ett satirkollage. Jag berörde inte religioner denna gång, men dock en annan institution – nämligen kungahuset.

Jag följde satirens språk och avbildade den debatt som rasade i Sverige vid tiden. Kungen som hade kaffeflickor till dessert med sina vänner medan drottningen förtvivlat försökte skura bort hakkorset i parketten. Reaktionerna blev enormt starka. Jag hotades till livet.

Debattörer, historiker och även journalister skrek ut sin avsky. Jag var till och med i Göteborg på journalistklubbens möte där jag av denna yrkeskår blev utbuad när jag försökte prata. Precis det som nu hände mot Lars Vilks på journalisternas grävsammankomst i samma stad.


Tankarna och funderingarna är därför många när jag ligger där i min säng med datorn och tittar på grävjournalisternas möte med den svenska satirtecknaren.

Lars Vilks beskylls för att mumla och vara feg. Journalisterna ifrågasätter hans sätt att arbeta som konstnär och avkräver honom ansvar som om han själv skulle vara journalist.

Många uppfattar konstnärers sätt att prata för mumlande och att våra verk ska ha en förklaring. Det går inte. Även en konstnär får ibland bevittna hur ens verk tar egna vägar och förändras av betraktaren, men också av tiden.

Klimatet har verkligen förändras i Sverige, tänker jag när jag sitter i min bil på en parkeringsplats i Malmö och väntar på polisen som ska ledsaga mig till Sveriges mest hotade konstnär.

Jag tänker att något är fel.


Elisabeth Ohlson Wallin

Konstnär

■ En version av den här texten publicerades först på Ohlson Wallins facebooksida.