Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Oerhört obehaglig tanke att pojkarna drevs till att "erkänna"

Nina Rung. Foto: Fredrik Wannerstedt
POLIS LÄGGER BLOMMOR VID PLATSEN DÄR KEVIN MÖRDADES. Foto: STEFAN HYTTFORS
POLISENS TEKNIKER LETAR EFTER BEVIS VID STUGAN DÄR KEVIN MÖRDADES. Foto: STEFAN HYTTFORS
Kevins namn inristat i en björkstam i närheten av platsen där man hittade den fyraårige pojken. Foto: TOMMY PEDERSEN

En femåring kan fås att säga i stort sett vad som helst under press, ledande frågor och uttröttning. Brödernas tystnad i förhören kan lika gärna handla om att barnen faktiskt inte vet eller förstår vad som förväntas av dem eller att barnen faktiskt inte har mer information att ge, skriver kriminologen Nina Rung.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

Fallet Kevin hade inte kunnat hända idag. Det är inte det att barn inte mördas, utan att fallet anses polisärt uppklarat bara genom två små barns ”erkännanden”. 

Nästan 20 år efter att en liten pojke hittas död granskas nu fallet på nytt. Det är bra. Av vad som framkommit i granskningen hittills skulle en mördare kunna vara på fri fot, medan två små barn fått skulden och levt med bördan. Två bröder, fem och sju år gamla, blir misstänkta för att ha mördat Kevin. Jag har inte insyn i varför de blev misstänkta för brottet eller vad som bundit just dem till brottsplatsen eftersom förundersökningen är sekretessbelagd. 

Det jag däremot vet är hur barnförhör och utredningar med barn går till i Sverige idag. Barn som ska förhöras av polis får komma till något av polisens trettio Barnahus för förhör. Barnahus ska tillgodose en trygg miljö med utbildade förhörsledare och med barnets bästa i fokus under hela utredningen. 

 

LÄS MER: Det min son utsattes för ska inget barn uppleva 

 

Barns bästa tas tillvara genom att en jurist företräder barnet för att se till barnets behov och rätt. Juristen kan till exempel avbryta förhör om hen uppfattar att inte barnet orkar mer eller att polis inte tar tillvara barnets rättigheter. Barn som är så små som fem och sju år gamla förhörs i regel inte längre än 30 minuter, om inte barnet dessförinnan velat avbryta förhöret själv. Då sker så. Under förhöret sitter endast en förhörsledare med barnet i förhörsrummet och i ett angränsande rum sitter barnets jurist, åklagare samt socialtjänst och ytterligare en polisanställd och följer förhöret genom video. På så vis kan juristen genast avbryta förhöret eller påpeka om något inte går rätt till. Om ett förhör anses vara ledande, där förhörsledaren lägger in egna detaljer eller information om vad som hänt eller på annat sätt försöker att påverka barnet, så kommer inte förhöret att godtas av rätten. Därför går den allra största delen av barnförhörsledares utbildning ut på att ställa öppna frågor – fria från inblandning av förhörsledaren.

Det som är oerhört beklämmande när jag tagit del av granskningen som gjorts kring fallet Kevin är inte bara vad som verkar vara oerhört icke-professionella förhör utan också hur förhörsledare resonerar om barns tystnad. Ett barn som är fem år kan fås att säga i stort sett vad som helst under press, ledande frågor och uttröttning. Brödernas tystnad i förhören, som förhörsledaren tolkade som att ”det blev jobbigt för bröderna”, kan precis lika gärna handla om att barnen faktiskt inte vet eller förstår vad som förväntas av dem eller att barnen faktiskt inte har mer information att ge. Att förhöra barn som är fem och sju år gamla 15 gånger vardera är ett övergrepp i sig. Det låter mer som att polisen gått över alla gränser, drivet av någon som vill göra kriminalhistoria hellre än att värna barnen. 

 

LÄS MER: Vi måste stärka skyddsnätet runt våra barn  

 

Det svenska rättssystemet ställer hårda krav på barns utsagor. Utan en klar, tydlig och detaljrik berättelse leder inte ärenden vidare. Framförallt inte utan stödbevisning. 

Endast ett av tio ärenden där barn misstänks vara utsatt för brott leder till åtal. Och det därför att vuxnas utsagor alltid väger tyngre än barnens och att det krävs oerhört mycket av ett litet barn i form av förmåga att beskriva tid, plats och hur det påstådda brottet ska ha skett för att det ska leda vidare. 

I fallet Kevin har man istället alltså valt att sätta oerhörd tilltro till barnens ”erkännande”. Ett sådant erkännande som efter 31 förhör inte ens av förhörsledarna är ett erkännande i egentlig mening, utan mer ett medhåll av de omständigheter som presenteras för barnen. Och vad innebär det egentligen? Inte ens en vuxen persons erkännande räcker för ett åtal eller en fällande dom. Det är en oerhört obehaglig tanke att två små pojkars liv skulle ha offrats för en mans vilja till storhet. 

Låt oss hoppas att fallet inte är så, utan att granskningen i stället sätter ljus på frågan om barns skydd och att barn aldrig mer tillåts utsättas för ett havererat rättssystem. 

 

Nina Rung

Kriminolog och barnförhörsledare vid Stockholmspolisen

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!