Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Nyanlända 17-åringar inte yngre än svenska

Jonas Andersson.
Foto: Privat.
HVB-hemmet i Mölndal där Alexandra mördades.
Foto: Henrik Jansson

Låt nyanlända 16- och 17-åringar bo två eller tre tillsammans i lägenheter med eget ansvar. På så sätt kan man reservera dyra och personalkrävande HVB-boenden för yngre i stället, skriver ungdomspedagogen Jonas Andersson.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

Lek med tanken att du är en vanlig 16- eller 17-åring som ska börja gymnasiet på annan ort än där dina föräldrar bor. Alla väljer förstås inte att göra det, för en del är tryggheten viktigare än möjligheten till ett större utbildningsutbud.

När du flyttar till studieorten så finns det några vanliga alternativ. Kanske har du tur och hittar en egen lägenhet, kanske bor du på elevhem eller hyr ett rum som inackorderad hos någon familj. Du har troligen kontakt med dina föräldrar i någon utsträckning, i övrigt handlar det om att bygga upp ett nytt kontaktnät. Du är relativt självständig, du tar eget ansvar, och ser till att livet och studierna fungerar.

För många gymnasieelever runtom i landet är detta en realitet, och väldigt få verkar tycka att detta är konstigt. Institutionen för vård och omsorg (IVO) och Socialstyrelsen låter detta fortgå, utan generella krav på boende- eller vårdsituationen. 

Om det uppstår problem av allvarligare karaktär så kan förstås myndigheter bli inblandade, men i övrigt så är 16- och 17-åringars autonomi och ansvarstagande inget anmärkningsvärt.

Skulle det inte i det läget kännas lite märkligt om kommunen i stället tvångsplacerade studievilliga svenska problemfria ungdomar på ett HVB-boende med personal dygnet runt? Bara för att de har valt att inte bo hemma, med sin vårdnadshavare.


Så fungerar det för äldre ensamkommande ungdomar. Man har gjort ett val att komma till Sverige – med eller utan föräldrars välsignelse och/eller påtryckningar – för att få chansen till en nystart.

Trots att hälften av de asylsökande ensamkommande är över 16 år på papperet, så anses man utifrån en något rigid tolkning av barnbegreppet vara i behov av omsorg, stöd och vård dygnet runt.

Många av dessa ungdomar är väldigt mogna, en del är som jag påpekat många gånger tidigare vuxna även med svenska mått mätt. Många har varit på resande fot länge. De är vana vid både autonomi och ansvar, ovana vid svenska regelsystem. Att de ska tvingas in i en barnroll är inte bara dyrt, utan även direkt kontraproduktivt.

Varför inte i stället utgå från att afghanska, syrianska eller somaliska tonåringar med rätt stöd klarar lika mycket som svenska? Låt dem bo två eller tre tillsammans i lägenheter och ta mer eget ansvar för sitt leverne.

Låt dem få stöd i strävan efter självständighet i stället för vård och omsorg de inte efterfrågat. Kort sagt, gör boendestöd till norm för äldre ensamkommande.


Reservera dyra och personalkrävande HVB-boenden med vård dygnet runt för yngre i stället. Finns det 16-17-åringar som inte klarar av ett boendestöd eller bär på trauman som kräver vård, så finns alltid möjligheten för socialtjänsten att omplacera individuellt till boenden som är anpassade för just dessa behov.

Jag som jobbat dagligen med båda formerna - HVB för ensamkommande i 11 år och de senaste två åren med boendestöd - kan se att det finns stora vinster att göra.

Förutom att det hjälper att motverka regression hos ungdomarna, så går det även att bygga bort helt onödiga konflikter som kan uppstå till följd av att man trycker in många olika nationaliteter, språk, folkgrupper, religioner och klaner under samma trånga tak.

Det blir även lättare att hjälpa till att utveckla och stötta dugliga ungdomars autonomi, och förbereda dem bättre på livet efter 18-årsdagen. Möjligheterna att jobba individuellt med varje ungdom är betydligt större för personalen, när man slipper att hela tiden ta hänsyn till hur gruppen ska reagera på olika händelser eller beslut.

Det är helt enkelt för många ungdomar betydligt bättre att bo med boendestöd än på HVB, samtidigt som det är en enorm kostnadsbesparing för stat och kommun.


Jonas Andersson

Ungdomspedagog och debattör