I dag uppmärksammar vi dagen då man öppnade portarna till Auschwitz. Vi minns Förintelsens fasor och därigenom erkänner det lidande som människor har upplevt. Men vi minns också för att visa att grymheter inte får relativiseras.
Bara en sanning kan råda om hur skändligheter har begåtts. På så sätt skapar vi en moralisk ordning där det existerar rätt och fel, där det existerar människor som lider eller läker, dödas eller överlever. Det är viktigt att göra i tider då överlevande blir allt färre och det personliga vittnesmålet inte har så många företrädare längre. Men det är också viktigt att göra det utifrån det faktum att Sverige förändras i snabb takt.
Sverige har på bara några år tagit emot många invandrare som kommer från länder utanför Europa. I många av ursprungsländerna finns en begränsad kunskap om Förintelsen men också om europeisk historia i allmänhet. I vissa länder negligeras Förintelsen, förtigs, förnekas, och ibland blandas ihop med nutida politiska diskussioner.
Samma sak händer med övrig europeisk historia. I många tidigare öststater finns fortfarande en förvriden bild av Gulag och man har inte gjort upp med kommunismens folkmord. I länder på Balkan och i den ryska sfären finns en revisionistisk och förnekande bild av det som hände i Srebrenica. Det innebar naturligtvis inte att alla som kommer från dessa länder saknar denna kunskap, men tillräckligt många för att vi ska behöva agera.
Det är svårt att leva i Europa och i Sverige utan att kunna förstå de spår som europeiska tragedier i allmänhet och Förintelsen i synnerhet har lämnat. Det var med hjälp av minnet av dessa tragedier som vi fogade ihop vår värld och dess institutioner.
EU skulle aldrig ha blivit verklighet om vi inte möjliggjorde att minnet av det som hände i Auschwitz flyter i dess blodomlopp.
Mänskliga rättigheter skulle aldrig ha blivit en del av Europas och Sveriges lagar utan minnet av koncentrationslägrets förnedring. FN:s doktrin om ”skyldighet att skydda” människor och grupper i livsfara, även om det kräver inblandning i suveräna länders angelägenheter, är sprungen ur det som hände i Srebrenica. Utan denna kunskap är det svårt att förstå och orientera sig i dagens Sverige. Och utan denna kunskap kommer vi att uppleva förnekande, revisionism, och svåra konflikter i Sverige.
Därför måste denna kunskap göras tillgänglig för nya invånare. När man anländer till Sverige får man viss information om hur Sverige fungerar. Det måste vara obligatoriskt att lära sig och ta till sig information om Förintelsen, om kommunistiska folkmord och Gulag, om Srebrenica och andra folkmord på europeisk mark. Barn som är uppvuxna i Sverige får denna information delvis i skolan. Man måste lära sig ännu mer om det i skolan och informationen måste också bli tillgänglig även för de som flyttar hit.
Likaså måste vi som redan lever här lära oss att ta itu med den relativism som plågar Sverige. Det har hänt att lärare i Sverige inte har vågat gå i konflikt med elever som förnekar Förintelsen, för ”de har sin bild och vi har vår”. Uppdraget till Forum för levande historia att informera om kommunismens brott har opponerats av smygkommunister, SVT har sänt filmer som förnekar Srebrenica, Förintelseförnekare bjudits in till seminarier utan att många reagerat. Detta måste vi orka få ett slut på. I en mångkulturell värld är det av yttersta vikt att komma överens om var gränserna går. Den går precis där. Förintelsen och andra folkmord som har hänt på denna kontinent är inte förhandlingsbara. Det måste vi vara tydliga med. Tydligheten kommer hjälpa till att både skapa en större acceptans för invandringen och hjälpa invandrarna att lättare förstå sitt nya land.
Vi måste göra det, för bara så kan vi säga att vi har lärt oss läxan av Förintelsen: minnet måste bevaras och tillgängliggöras. Att inte vårda minnet, att inte bekämpa revisionism, vore att återigen förnedra människorna som har upplevt dessa tragedier. Det får vi inte göra.
Jasenko Selimovic
Europaparlamentariker, (L)
Premium
Premium
Premium