Nu visar Putin ett tecken på svaghet

DEBATT. Den ryske presidenten Vladimir Putin har försökt återta initiativet i kriget i Ukraina efter flera motgångar de senaste veckorna. Sin vana trogen gör han det genom att skrämmas och skramla med kärnvapennycklarna.

I dagarna har Putin utlyst en ”partiell mobilisering” och förberett för en annektering av ockuperade delar av Ukraina. I ett tal den 21 september antydde han att han kan slå tillbaka nukleärt ifall Rysslands ”territoriella integritet” angrips, men var otydlig om huruvida detta omfattar de nyannekterade områdena.

Förändrar inte spelplanen

Varken den partiella mobiliseringen eller kärnvapenhotet kommer dock att förändra spelplanen dramatiskt. Det kommer att dröja innan de mobiliserade soldaterna är stridsdugliga. Först ska de utbildas och beväpnas.

Därefter kommer de att sättas in i en militär apparat vars officerskår är utarmad och demoraliserad efter sju månader av motig krigföring. De nya rekryterna kommer inte att lösa Rysslands stora ledningsmässiga och logistiska problem, särskilt inte med en stridsmoral som gissningsvis kommer att vara rännstenslåg.

Det är likaledes svårt att se att Putins senaste kärnvapenhot (ett i raden sedan krigets början) kommer att leda till någon stor förändring i praktiken.

Försöker stoppa blödningen

Tankesmedjan ”The Institute for the Study of War” har påpekat att Putin avstod från att uttryckligen inkludera annekterat territorium i Rysslands kärnvapenparaply i sitt tal. Det hade varit dumdristigt att göra det. Oaktat hans hot kommer Ukraina att fortsätta att strida för sitt territorium. Även Putins Armageddon-flörtande har sina gränser.

Putins besked bör delvis ses som ett försök att stoppa blödningen i de ryska styrkorna, som nötts ned allt mer av ukrainska angrepp. Försöken att hålla mantalet uppe med frivilliga metoder har inte räckt.

Det handlar också om att blidka en nationalistisk hemmaopinion. Den partiella mobiliseringen tillåter Putin att eskalera kriget i ett skede där han kritiserats för att ha förlorat initiativet.

Ryssar protesterar

Ytterligare ett syfte är att signalera beslutsamhet. Europa plågas av hög inflation och höga energipriser och den annalkande vintern väntas bli hård. Rysslands hopp är att sammanhållningen i väst, som knakat i fogarna, kommer att ge efter allt mer när Ryssland höjer insatserna.

Det finns all anledning att tro att ett Ukraina, stadigt uppbackat av Väst, kommer att fortsätta att grusa Putins planer.

Beskedet om mobilisering har utlöst oroligheter i Ryssland. Ryssar protesterar i en omfattning som inte setts sedan senvintern. Flygbiljetter uppges ha sålts slut när unga män försökt lämna landet.

Oroligheterna kommer inte att störta Putin från makten men pekar på ett svårlöst problem för Kreml. Så länge de flesta ryssarna kunde följa kriget från läktaren var det lättare att säga att de stöttade det eller i alla fall var ointresserade av det. Men när de själva eller deras barn riskerar att skickas till slagfälten blir insatserna helt andra.

Får inte huka för ryskt bröstande

Ryssland befinner sig i ett kritiskt skede. Trupperna tappar terräng, ekonomin är i kräftgång, landet blir allt mer isolerat och konflikter har brutit ut i Kaukasus och Centralasien. Nu öppnar beskedet om partiell mobilisering ytterligare en konfliktyta i det ryska samhället.

Hur bör Sverige och den övriga västvärlden agera?

Putin agerar utifrån svaghet, inte styrka. Beslutet om partiell mobilisering bottnar i en misströstan med krigsutvecklingen. Ett fortsatt och utökat stöd till Ukraina skulle förmedla att västvärlden inte hukar för ryskt bröstande.

Den preussiske militärteoretikern Carl von Clausewitz beskrev krig som en kamp mellan viljor. Putin har ofta betonat sin viljestyrka i kontrast till ett förment handlingssvagt väst. Men i Ukraina har väst uppvisat en stark handlingskraft medan Putin haft svårt att genomdriva beslut på grund av bristande resurser och verklighetsfrånvända målsättningar. Det finns all anledning att tro att ett Ukraina, stadigt uppbackat av Väst, kommer att fortsätta att grusa Putins planer.

Av Markus Balázs Göransson

Universitetslektor i krigsvetenskap vid Försvarshögskolan. Forskar om rysk krigföring.