Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Nu krävs enighet
mot rasismen

2012 var ett år med flera rasistskandaler. Nu är det dags att höga politiska företrädare som Stefan Löfven och Fredrik Reinfeldt enas kring kampen mot rasism.

Förra året flyttade främlingsfientligheten fram positionerna. För att inte 2013 ska bli ytterligare ett år av trötthet och förvåning inför detta krävs att vi alla enas mot rasismen. Det skriver kulturskribenten Kristina Lindquist.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

"Kalla rasismen vid dess rätta namn." För ett år sedan skrev jag så på den här sidan, men jag hade aldrig kunnat ana vad som väntade under 2012. Några exempel: Bo Hanssons tal om "svartingar" som möttes av ett utbrett stöd från namnkunniga kollegor. Ifråga- sättande av rasistiska stereotyper i barnkulturen som möttes av en välmobiliserad vrede. Vandalisering av flykting- boenden. Våldsam antisemitism. Våldsam islamofobi. Diskriminering av romer. Grova hot mot Aftonbladets kulturchef. En rasistisk skandal inom Sverigedemokraterna som inte påverkar partiets opinionssiffror.

Värre är dock den förskjutning som tycks ha skett på hög politisk nivå. Det är bra att Fredrik Reinfeldt inte ger SD inflytande över migrationspolitiken, men i sin retorik har statsministern gått över en gräns.

Oroande arbetslöshetssiffror avfärdas med att "etniska svenskar mitt i livet" inte drabbas. Sjunkande skolresultat förklaras - grundlöst - med "en faktor som handlar om ensamkommande flyktingbarn". Därtill kan läggas moderata utspel om visumtvång för asylsökande från Balkan (läs: romer) och förbud mot så kallade "tiggarligor" (läs: romer).

Flera från SD fick lämna sina poster efter att Expressen uppmärksammat en film från 2010. Stefan Löfven kontrar med att förklara SD:s framgångar med att folk har sökt sig till Sverige för att arbeta; deras blotta närvaro ger tydligen rasisterna en kick. Men det är inte bara S och M som tror att det går att locka väljare genom att spela på SD:s planhalva. I mellandagarna beklagade Folkbladets Widar Andersson att Folkpartiet inte har hållit hårdare i sin språktestpolitik: "kanske hade vi sluppit järnrören", skriver han. Men hade vi det? Två studier från Göteborgs universitet (Dahlström & Esaiasson 2011, Dahlström & Sundell 2012) pekar på motsatsen, att stödet för främlingsfientliga partier ökar när deras världsbild legitimeras av etablerade partier. I övrigt är Anderssons logik glasklar: Vi måste bli fascister för att inte gynna fascismen.

Även i tunga medier verkar något ha hänt. "Har invandringen gått för långt?" löd Aktuellts debattlöp för ett år sedan. Frågans konstruktion gör att den inte bara gäller framtida invandrare, utan också dem som redan lever här. Vilka av SVT:s egna tittare som potentiellt har gått för långt med sina liv i Sverige framgår inte. Programmet "Medierna" undrade i oktober varför journalister inte vågar ställa makthavare till svars för "de problem som uppstår när Sverige på ett mindre än ett halvsekel förändrats från vitt och homogent till mångfacetterat." Ni vet - de där problemen som uppstår av sig själva när det vita inte längre är vitt. Och i en redan klassisk formulering under höstens partiledar- debatt ville Agenda veta: "Hur mycket invandring tål Sverige?" Det som sägs i riksdagen måste också kunna sägas SVT, lät redaktionen hälsa.

Det är inte journalisters uppgift att parera opinionssiffror, men att ställa frågor utan direkt inspiration från SD kanske man bör klara av? För om SVT bara ska repetera det som andra säger - varför begränsa sig till kammaren? I Älmhult finns en sverigedemokrat som vill lagstifta om muslimers barna- födande, och Richard Jomshof, ny rättspolitisk talesperson för SD, skriver på sin blogg om "en mörk framtid där den Europeiska kontinenten hyser en allt större andel muslimer" (16 mars 2012). Jag väntar med spänning på hur "Agenda" ska formulera frågan om hotet från muslimska spädbarn.

Man kan, som SVT, försvara sig med invandring måste få diskuteras tillspetsat och på samma sätt som andra frågor. Men migration är inte vilken fråga som helst - den berör människors själva existens på den här jorden. Och vad som till slut kan hända när man beskriver människors själva existens som en belastning finns det kända exempel på.

Jag vet att vi är många som inte accepterar den här utvecklingen, och om 2012 har varit ett år av trötthet, tjafs och förvåning inför främlingsfientlighet och hat, så måste 2013 bli något annat. Det som nu krävs är enighet kring antirasismen som minsta gemensam nämnare; bara då kan vi baxa det här landet till rätt sida om anständighetens gräns.

 

Kristina Lindquist

Kulturskribent