Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Nu har det hänt – en kollega har dött

Polisen Pierre Nilsson blev 37 år gammal. Foto: PRIVAT
Poliskollegorna håller en tyst minut för avlidne kollegan Pierre Nilsson. Foto: JENS CHRISTIAN / FOTOGRAF JENS CHRISTIAN

För några dagar sedan dog min poliskollega Pierre Nilsson i tjänsten. 

Nu får det vara nog. Ansvariga för polisverksamheten måste ge oss de förutsättningar vi behöver för att kunna utföra vårt arbete säkert, skriver polisen Mimmi Ekfeldt. 

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

Till Dan Eliasson och Anders Ygeman.

Jag skriver detta till er för jag anser att det är följden av beslut som ni tagit, som lett fram till att det som hände natten mot tisdag kunde hända.

Jag ber er att ändra på det som står i er makt att påverka så det snarast sker en förändring. Försök att i största möjliga mån förhindra att någonting liknande händer igen.

Jag jobbar i lokalpolisområde Ängelholm sedan 2008. Min huvudsyssla är att bedriva ingripandeverksamhet, det vill säga köra utryckning. Vi är ett relativt stort område med fyra kommuner. I området inkluderas två motorvägar vilka är tämligen olycksdrabbade, speciellt vintertid. Varje pass rullar det ut en (1) polisbil i utryckningsverksamhet, vi är alltså två (2) poliser som förväntas täcka detta stora område. Det är inte tillräckligt eller rimligt någonstans.

Vi har ofta lång framkörning till de ärenden som ropas ut från larmcentralen. Och det är inte sällan det saknas radiobilar som kan åka på högprioriterade ärenden i den takt de rings in. För varje gång det saknas bilar blir en allmänhet lämnad utan hjälp. Jag har svårt för att förlika mig med det.

 

LÄS MER: Nu ger jag upp och slutar som polis

 

Resultatet av nästintill obefintliga resurser och snedvriden statistik blir att ambitiösa och lojala poliser försöker räcka till ändå. Jag kan bara tala för mig själv när jag säger att man står på för att hinna mellan ärenden och man försöker effektivisera allt man kan för att räcka till. Innerst inne inser jag att man ju gör sig själv och sina kollegor en björntjänst eftersom att vår ledning då kan fortsätta att visa upp goda resultat, medan vi stressar vidare med mindre och mindre resurser till följd.

Men natten mot tisdag hände det som jag länge haft på känn. Det som inte fick hända hände. Och det berör mig mer än jag först förstod.

Jag och min kollega arbetade från klockan 22 till 07. Vi fick ett ärende med trafikolycka och smitning där vi även misstänkte narkotika-, alternativt vapenbrott. Med utgångspunkt av vad vi ansåg vara ett bra spårningsläge bad vi om biträde av en tjänstehund. Det fanns ingen hund i tjänst i nordvästra Skåne. Det fanns heller ingen ledig hundresurs i vare sig övriga Skåne eller Halland. Vi blev informerade om att en hundpatrull från Kristianstad var budad. Vi tilldelades insatskanal 33 men under tiden vi fick klart med kanalen ringde jag personligen upp hundföraren. Han hette Pierre och lät otroligt trevlig, driven och vänlig. Jag drog ärendet för honom och han meddelade att han skulle köra från Karlshamn. Framkörningstiden visade, enligt bilens GPS, vara 2 timmar och 15 minuter. Han skojade lite om att han skulle försöka köra in lite tid, men vi enades om att han skulle ta det försiktigt med anledning av vilt.

 

LÄS MER: Martin Melin: Liberalerna är det parti som kan få svensk polis på rätt köl igen

 

Dödsfallet har drabbat mig hårt, eftersom jag länge haft en känsla av att någon skulle kunna mista livet till följd av polisens omorganisation. Att godhjärtade, lojala poliser utsätter sig för så stora risker att de till och med förlorar livet för att ställa upp för andra kollegor och allmänhet. Man känner sig tvungen att gasa på för att hinna. För att man vill göra skillnad.

Radioutropet kom om den voltade polisbilen, vår körsträcka dit kändes som en evighet, våra obesvarade utrop på insats 33 om att vi var på väg så fort vi bara kunde för att hjälpa, tystnaden och stillheten som rådde när vi väl kom till olycksplatsen. 

Bland alla blinkande brandbilar, ambulanser och polisbilar var det enda jag hörde tjänstehunden som gnydde inifrån den demolerade polisbilen. Allt rullas fortfarande upp om och om igen i mitt huvud.

 

LÄS MER: Kraschade med polisbil – nu sörjs döde kollegan

 

Någon måste ta ansvar för att det som hände kunde hända – och framför allt måste förändringar ske så att det aldrig händer igen. Det kan inte bara avfärdas med att varje förare bär ansvar för sin egen körning. Detta kunde varit vem som helst då majoriteten av alla poliser är otroligt lojala. Det måste förbyggas så det aldrig händer igen.

Det flaggas på halv stång, skickas hjärtan och styrkekramar, men nu måste något göras. Nu får det vara nog. Ge oss tillbaka de förutsättningar vi behöver för att kunna utföra vårt arbete på ett säkert och professionellt sätt. Rimliga transportsträckor, rimligt med personal. Öppna ögonen för verkligheten och ställ inte in skärpan på statistik som man valt att vinkla på passande sätt för en ickefungerande verksamhet.

Med önskan om förändring och upprättelse för min kollega Pierre Nilsson med tjänstehund. 

Pierre blev bara 37 år gammal. 

Värna om de goda och lojala. Gör svensk polis till något att vara stolt över igen. Fotfolket är fantastiskt, men från er, högsta ledningen, finns det mycket mer att önska.

Låt denna så fruktansvärt onödiga olycka bära med sig något annat än sorg. 

Inga fler tomma ord och löften, utan börja i stället att arbeta för en förbättring. I dag.

 

Mimmi Ekfeldt

Polisinspektör, lokalpolisområde Ängelholm