Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Nu får ni skärpa till er, förskoleföräldrar

När det nya året startar, låt oss släppa kontrollbehovet något. Låt oss bestämma oss för att ha förtroende för de vuxna människor som jobbar med våra barn, skriver Josefine Arenius. Foto: COLOURBOX
Josefine Arenius är föreläsare och skribent. Foto: EDVARD WIBERG

Berättelserna om föräldrar som hotar, vaktar, kontrollerar och ställer orimliga krav på personalen är de jag får höra oftast.

Vi gör våra barn en björntjänst när vi sätter individen före gruppens bästa, skriver Josefine Arenius.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

DEBATT | FÖRSKOLA. Det larmas om personalbrist i förskolan. Det är för stora grupper och för få möjligheter att se varje enskilt barn. Pedagogerna hinner inte med. 

Förutom mer resurser och lönelyft, finns det mer som skulle kunna göra förskolan till en ännu bättre plats för både barn och personal. Låt mig lite försiktigt komma med ett förslag; Vad sägs om att vi föräldrar skärper till oss?

 

LÄS MER: Föräldrarna måste lära sina barn om disciplin 

 

Härommorgonen traskade jag i snösörja in på vår förskola med ett barn i vardera handen. I hallen mötte vi en av våra fantastiska pedagoger som tröstlöst höll på att sortera kläder rätt i barnens lådor. 

– Vi har inte ens nån Albin här, sa hon och tittade på den ordentliga lappen i en mössa. 

– Har du inte koll på alla syskonbarn och vänner vi ärver kläder ifrån, skrockade jag. 

– Nä, log hon trött till svar. Förlåt oss, vi är dåliga. 

Fick utskällning när omärkta strumpor förväxlades

Jag skämtade. Förstås. Men på väg tillbaka till bilen satte jag ändå skrattet i halsen. 

Bara kvällen innan hade jag mött en förskolelärare som blivit utskälld av en förälder för att barnet inte hade rätt strumpor vid hämtning. Strumporna i fråga var visserligen omärkta men nog borde de väl kunna ha koll på sånt? 

Förskolechefen ska anpassa schemat i matsalen efter vilka tider varje familj äter på när det är helg. Som om det logiska skulle vara att en grupp på arton ska inrätta sig efter just mitt barns behov. 

Jag arbetar till vardags med att hjälpa arbetsgrupper att jobba bättre tillsammans och att hitta arbetssätt som gör jobbet utvecklande och roligt. I mötet med de yrkesgrupper som arbetar med barn är berättelserna om föräldrar som hotar, vaktar, kontrollerar och ställer orimliga krav de som dyker upp oftast när vi talar om faktorer som gör jobbet för svårt eller stressat. Många är de gånger jag har fått fråga om jag verkligen fattat rätt – beter sig folk verkligen så som pedagoger och lärare berättar om?

 

LÄS MER: Läraren: Dags för en skola utan läxor

 

Käre medföräldrar. Kan det vara så att vi – i snedriktad omsorg – håller på att gå väldigt snett i relation till resten av vuxenvärlden? 

När simskolor måste be föräldrar lämna lokalen eftersom de skäller ut de ideella – men välutbildade – ledarna för att undervisningen går för långsamt. Eller för att de bland femton barn inte utmanar just deras unge på precis rätt sätt. 

När bra lärare säger upp sig för att de inte orkar med pressen från föräldrar att sätta bättre betyg på barnen än vad deras prestation håller för? 

När förskolechefen ska anpassa schemat i matsalen efter vilka tider varje familj äter på när det är helg. Som om det logiska skulle vara att en grupp på arton ska inrätta sig efter just mitt barns behov. 

Vad tror vi att vi ger våra barn när vi bidrar till att stressa sönder de vuxna som finns nära dem? När vi inte litar på kompetensen hos dem vi anförtror det bästa vi har? Tror vi att vi gör våra barn en tjänst när vi sätter dem enskilt före gruppens bästa, dessutom på bekostnad av yrkeskunniga vuxnas självkänsla? 

Varför tycks vi ha förlorat förmågan att se att det är något annat att se till en hel grupps bästa, än att i varje enskild situation se det barns behov vars föräldrar skriker högst?

Släpp kontrollbehovet – och bli en positiv injektion

Det finns väl fungerande förskolor och de som fungerar sämre. Bra miljöer för våra barn och sämre miljöer. Tillfällen då vi behöver säga ifrån och ännu fler tillfällen då vi behöver uppmuntra. Men kan vi inte ta i hand på en sak, du och jag, käre medförälder? När det nya året startar – låt oss släppa kontrollbehovet något. Låt oss bestämma oss för att ha förtroende för de vuxna människor som också tycker om våra barn. Låt oss bli en positiv injektion, i stället för ett energidränage. Se att med rättigheter kommer också skyldigheter. Att se. Att uppmuntra. Att göra sin del. 

Och – inte oviktigt – låt oss bli bättre på att märka våra barns strumpor. 

En kortare version av texten har tidigare publicerats på tidningen Dagens relationssajt fixakärleken.se.

 

Av Josefine Arenius

Föreläsare och skribent