Nu behöver demokratin oss andra

Frågan var inte om utan när SD skulle bli Sveriges största parti, skriver Jasenko Selimovic (FP).
Foto: Anna-Karin Nilsson och Christian Örnberg
Sverigedemokraterna är nu Sveriges största parti, enligt en färsk undersökning som Yougov gjort åt tidningen Metro.
Foto: Anna-Karin Nilsson

Frågan var inte om utan när SD skulle bli Sveriges största parti. Tillväxten var länge tydlig och ändå är många fortfarande i förnekelsefasen och ägnar sig åt att problematisera mätmetoder.

Som om det spelade roll om SD har 22 eller 25 procent, skriver Jasenko Selimovic (FP).

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

SD:s tillväxt är delvis resultatet av de andra politiska partiernas ineffektivitet. De flesta verkar vara mer intresserade av att klistra etiketter på andra än att lösa samhällsproblem.

För hade vi haft bra lösningar på integrationsproblemen skulle det inte finnas jordmån för partier som förespråkar stängda gränser och inhumana lösningar. SD skulle finnas men utan stöd av de som inte är rasister. Hade vi haft bra och effektiva lösningar för problemet med tiggeriet skulle medborgarna ha ett alternativ till det som indirekt förespråkas på affischer i tunnelbanan. Stödet för populistiska lösningar är delvis konsekvens av vår politiska ineffektivitet. Samtidigt finns det en brist på allvarligt politiskt samtal om de problem som finns.

Bristen är ett resultat av att detta nödvändiga samtal hotas och motarbetas. Från ena hållet av den extrema vänstern som knivhugger motståndare på demonstrationer och river ner affischer med misshagligt politiskt budskap. Från andra hållet av de extrema nationalister som bränner kors framför flyktingförläggningar och ger sig på tiggare. Mellan dessa två extremer står en förvirrad och tyst majoritet som båda sidor försöker polarisera.


Vänstern förklarar alla som inte vill ansluta sig till deras sätt att bekämpa rasismen för rasister. Om du inte vill riva ner affischer – har du normaliserat rasismen, påstod Linda Westerlind i Folkbladet (den 6 augusti). Extrema nationalister å sin sida förklarar alla som inte sympatiserar med dem för “landsförrädare”. Polariseringen är så stark att även en del av borgerligheten och borgerliga opinionsbildare verkar börja tro att man måste välja, använda entydiga argument. I liberala UNT kunde man häromdagen läsa en vanligtvis klok skribent säga att det endast finns ett sätt att vara liberal, i Sydsvenskan och SvD har man också diskuterat i termer ”antingen – eller”.

Detta är en problematisk utveckling. Vi som inte vill ha ett så polariserat Sverige där populismen vinner stöd och entydiga argument förstärks av våld, måste våga stå upp för samtalet, komplexiteten, tvivlet. Extremister föraktar komplexiteten, för dem är den ett svek, feghet. Deras värld är enkel. Ogillar du tiggeri – förbjud det. Ogillar du rasism – förbjud det. Omöjliggör för motståndaren att höras. Stäng gränser. Men vi andra måste stå upp för motsatsen. Liberaler måste kunna bekämpa rasismen och ändå ogilla våld. Måste kunna prata om problem med integration eller med tiggeri och ändå ogilla stängda gränser och populism.


För det som egentligen försvaras är demokratin. Försök att föra ett rationellt samtal, möjlighet att väga argument mot varandra, förespråka olika lösningar, och låta medborgarna bestämma själva - utan att skrämma, brännmärka eller tysta dem. Det måste vi stå upp för. Det är inte feghet, det är inte att undvika att ”ta ställning”, det är att undvika att bli populist.

Dessa två extrema grupper behöver varandra. SD behöver extrema vänsterns nyttiga idioter. Och extrema vänstern behöver SD, som ger dem existensberättigande, rättfärdigar deras kamp. Men demokratin behöver oss andra. Liberaler måste försvara den. Extremister har förvandlat Voltaires ”Jag ogillar vad du säger, men jag är beredd att gå i döden för din rätt att säga det” till ”jag hatar det du säger och ska på alla sätt försöka tysta dig.". Men den intoleransen bör bekämpas. Upphetsad pöbel har aldrig löst några problem. I demokratiska samhällen hittas lösningar på annat sätt, och det är dags att börja göra det. 


Jasenko Selimovic (FP), tillträdande eu-parlamentariker