DEBATT. Två av samtidens främsta franska författare är i ropet. Annie Ernaux är i Sverige för att ta emot Nobelpriset i litteratur och dinerar i afton i Stockholms stadshus. Och i veckan släpptes den svenska översättningen av Michel Houellebecqs senaste roman ”Förinta”. Bägge är lika tokiga politiskt som de är briljanta författare.
Jag skrev för runt 30 år sedan en C-uppsats i franska om Ernaux ”Sinnenas tid” och jag läser Houellebecq med stor behållning. Men lika mycket som jag beundrar dem som författare, lika mycket föraktar jag dem som ideologer och politiska analytiker. De personifierar den galenskap som präglar fransk samhällsdebatt, inte minst bland intellektuella.
I sin roman ”Underkastelse” beskriver Houellebecq ett intressant etiskt dilemma om hur människor ska förhålla sig till ett Frankrike där islamister vunnit valet: anpassning med alla de fördelar det innebär eller bojkott och motstånd med resultatet att man får ett sämre liv?
Driver tesen om folkutbyte
Det är inte förutan att kollaboratör ursprungligen är ett franskt ord, om de fransmän som samarbetade med nazisterna under andra världskriget. Dessutom är det en riktigt bra bok.
Men samtidigt – utanför sina romaner – driver Houellebecq tesen om det stora folkutbytet, en konspirationsteoretisk och rasistisk idé, med franskt ursprung, som går ut på att västvärldens samhällselit håller på att byta ut den inhemska befolkningen mot en muslimsk sådan. Och då blir den fina romanen helt plötsligt lite smutsig, ty den har inte bara ett litterärt ärende, utan ett politiskt sådant som är otäckt.
Det är nu inte ovanligt att briljanta konstnärer har dåligt politiskt omdöme, särskilt i Frankrike.
Houellebecq har kallat sig ”förmodligen islamofob” och han har uttryckt stöd och beundran för Éric Zemmour, en högerextrem före detta författare och debattör som numera är en ledande politiker. Zemmour befinner sig till höger om Marine Le Pen och har flera gånger blivit dömd för rasistiska och islamofobiska uttalanden. Houellebecq är också sympatiskt inställd till inte bara Donald Trump, utan även till Vladimir Putin. Och samtidigt är han förmodligen Frankrikes främsta nu levande författare.
När det gäller Ernaux handlar flera av hennes böcker om det franska klassamhället. Även om jag föredrar när hon skriver om kärlek är hennes beskrivningar av den egna klassresan – mer kulturell än ekonomisk – intressanta. Och det finns en dryg snobbism i den parisiska eliten jag också retar mig på.
Men samtidigt saknar Ernaux politiskt omdöme. Hon har uttryckt stöd för demonstrantgänget i de gula västarna (som främst röstade på Le Pen), röstat på trotskister, gett stöd till antisemiter och har själv anklagats för antisemitism.
Inte ovanligt
Det är nu inte ovanligt att briljanta konstnärer har dåligt politiskt omdöme, särskilt i Frankrike. Louis-Ferdinand Céline, en av 1900-talets största franska författare, var antisemit och Jean-Paul Sartre var stalinist. Frankrikes politiska liv präglas av att såväl höger- som vänsterextremismen är stark, såväl nu som historiskt.
Även om den nuvarande presidenten Emmanuel Macron har lyckats skapa en framgångsrik och – med franska mått mätt – liberal mittkraft i fransk politik är det ett undantag. De franska socialisterna står till vänster om svenska socialdemokrater. Och högern, med sitt gaullistiska arv, älskar staten och auktoritet. Frihet göre sig icke besvär.
Mitt råd är därför: fortsätt läsa franska författare. Mina favoriter de senaste åren har varit Fatima Daas, Faïza Guène, Leïla Slimani och Alice Zeniter. Men lyssna inte alltid på dem när de pratar politik. Det gäller särskilt Ernaux och Houellebecq. För de är tokiga i ett land som är politiskt tokigt.
Av Fredrik Segerfeldt
författare och liberal debattör. Hans senaste bok är Frankrike - en hatkärlekshistoria