Någonting remarkabelt har hänt inom vårt utbildningssystem. På relativt kort tid har vi fått en situation där unga kvinnor är betydligt mer framgångsrika än unga män. På många sätt är detta en utveckling att glädjas åt eftersom den innebär att vi går mot en ökad jämställdhet.
Frågan är emellertid vad som kommer att ske med den stora grupp lågutbildade män som klarar sig dåligt eller rentav slås ut av det nuvarande utbildningssystemet. De kommer sannolikt att bli förlorare på en allt hårdare arbetsmarknad.
Till detta kommer att de också riskerar att i stor utsträckning bli ensamstående. När det gäller att välja partner ratar nämligen kvinnor män som har lägre utbildning än de själva eller som står under dem på den etablerade yrkessociala rangskalan. Och män blir inte tillsammans med kvinnor som har högre utbildning än de själva eller som befinner sig ovanför dem i social status.
För män mellan 25 och 45 och som har ett akademiskt yrke är sannolikheten för att leva i ett hushåll med barn omkring 73 procent men för män med ett LO-yrke sjunker detta till 50 procent och för män som är arbetslösa eller långtidssjukskrivna sjunker siffran till 23 procent. För kvinnor i denna åldersgrupp saknar emellertid ställning på arbetsmarknaden helt koppling till sannolikheten att leva med barn.
Många i den relativt stora grupp unga män som nu klarar sig dåligt i vårt utbildningssystem kommer således att bli dubbelt ratade, dels på arbetsmarknaden och dels på äktenskaps- och sambomarknaden. Många av de högutbildade kvinnorna kommer också ha svårt att hitta en manlig partner av det enkla skälet att det inte kommer finnas tillräckligt många män med den utbildning och den sociala status de vill ha.
Till en del kommer kanske detta att kunna lösas genom att vi nu har en betydligt större förståelse för andra samlevnadsformer än det traditionella heterosexuella paret, men för gruppen lågutbildade män med svag förankring på arbetsmarknaden tror jag att denna lösning inte kommer att bli annat än en marginell företeelse.
Hur blir ett samhälle med en stor grupp unga män som inte lyckas hitta någon stadigvarande kvinnlig partner, som inte kommer att leva med barn och som inte kommer att ha en fast position på arbetsmarknaden? Det finns goda skäl att tro att detta blir ett tämligen bökigt samhälle att leva i. Bland denna grupp unga män kommer det att finnas ett betydligt antal som upplever utanförskap, frustration och brist på respekt. Vi vet också att unga män är betydligt mera vålds- och brottsbenägna än unga kvinnor och att socialt destruktivt beteende ofta har sin bakgrund i olika former av frustration som följer av att vara ensamstående och ha låg social status. På motsatt vis finns det anledning att anta att ansvaret för barn, för att sköta ett arbete och för att leva upp till en partners förväntningar är företeelser som så att säga civiliserar unga mäns beteende.
De "dubbelt ratade" unga män som vi med denna utveckling kommer att få betydligt flera av kommer sannolikt också att utgöra en rekryteringsbas för allehanda politiska och religiösa extremistiska rörelser samt olika slags kriminella nätverk.
Många ser i dag kvinnornas starka frammarsch inom utbildningssystemet som ett sätt att åtgärda en historisk orättvisa där kvinnor varit underordnade och män varit överordnade. Men man glömmer då bort vad mäns och kvinnors olika partnerselektion innebär för de utsorterade unga männens framtida livssituation. Dagens generation skolpojkar bär ju rimligen inget ansvar för den brist på jämställdhet som råder, men såsom skolan fungerar i dag kommer en stor grupp av dem att få leva sitt liv som tillhörande gruppen "de dubbelt ratade".
BO ROTHSTEINär statsvetare och innehar August Röhss professur i statsvetenskap vid Göteborgs universitet. Han inspireras bland annat av filosofen John Rawls försvar för mänskliga rättigheter och social jämlikhet
