DEBATT. Resan norrut genom Sommarsverige gör mig rädd. Jag åker för att besöka naturen, turista på annat sätt än i Mellansverige och uppleva allt det storslagna. De breda älvarna, tjärnens mörka vatten, mödan att följa den branta stigen upp längs fjällsidan, vada över den kluckande forsen, ta ett svalkande dopp i fjällsjön och bara uppleva detta oändligt vida landskap. Redan nu – 2021 – slås jag av de tätt placerade vinkraftsjättarna längs kusten, i skogarna och på fjällen. Och ännu har det bara börjat.
Att färdas dit upp med elbil är en utmaning i sig. Planerade stopp, ibland långa köer vid de få elstationer som finns, där bilen hungrigt slukar sin laddning för att efter 45 min överlåta sin plats. Man förvånas över att matställen håller öppet och har överlevt den värsta pandemin, dricker kaffe på någon bensinmack och ja, en korv får också duga bra om inte annat bjuds. Över allt skymtar turismens entreprenörskap med snidat hantverk på kaféet, köpa-fiskekort-skyltar, helikoptertur på fjället, kanotpaddling och stugor för uthyrning.
Försök förstå vidden av att vindkraften 2040 ska kunna producera ytterligare 100 terawattimmar el per år
Som mångårig hotellföretagare i Stockholm, tillika före detta vice ordförande i branschförening och medlem i näringslivsorganisationer, ser jag vår besöksnärings potential. Samsyn mellan olika parter – inte minst de styrande politikerna – behövs för att ge rätt förutsättningar för en stark turism. Hotellupplevelser, restaurangbesök, konferenser, nöjesarrangemang, skidåkning och andra naturnära aktiviteter är alla oumbärliga för att besöksnäringen ska vara och förbli en av Sveriges huvudnäringar.
Det skrämmer mig att vi inte i större utsträckning ifrågasätter det allmänna mantrat att vindkraften är grön och ofarlig. Försök förstå vidden av att vindkraften enligt Energimyndigheten år 2040 ska kunna producera ytterligare 100 terawattimmar el per år, vilket kommer innebära många tusen nya vindkraftverk utplacerade över hela vårt land.
Kommer bli ännu större
Inte bara med dagens höjd på 150-250 meter – utan också giganter på cirka 300 meter. Och efter hand ännu högre. Observera att de ännu inte har byggts. När jag nu möts av de ”mindre” verken vid E4:n i granskogen i Robertsfors, där hunden vägrar att låta sig rastas, inser jag att de som finns i dag är ju ingenting mot vad som kommer.
Bara de här förhållandevis låga ljuden gör att han gläfser, skäller och skakar oroligt. I likhet med de flesta andra djur känner han instinktiv rädsla. De 30 vindkraftverken på Sjiskafjället i Gällivare som började byggas 2009 påverkar nu rennäringen så att renar och vilt försvinner från sina tidigare betesmarker. Vår fjällguide från Riksgränsen säger att han undviker vindkraftsområden – inga turister vill se dem och höra oljudet.
Den kommunala vetorätten
Södra Sverige ska också bidra. Där är Sverige tätbefolkat. De verk som planeras får inte plats enligt de krav på skydds- och respektavstånd som finns. Det blir i stället enorma industriområden som utesluter allemansrätten. Sommaren 2021 tar tyvärr inte paus från den vindkraftsiver som driver entreprenörerna och skogsbolagen. Inför det kommande riksdagsvalet driver de på för att regeringen utan tillräcklig kunskap ska skynda och avskaffa den kommunala vetorätten mot etablering av vindkraft, och därmed möjliggöra den nya ”industrialiseringen” av Sverige.
På så sätt gör de alla oss andra till försökskaniner – och vårt vackra land så mycket fattigare, både estetiskt och ekonomiskt.
Av Catharina Roos
Hotellägare och vice ordförande i föreningen Rättvisa vindar norra Östergötland
Premium
Premium
Premium