Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Ni avfärdar dem som ställer upp för Sverige

Alma Peka Hodjic. Foto: Privat.
Gammal i vården. Foto: Shutterstock.

Plötsligt får vi höra från "Sverigevänner" om hur synd det är om våra bortglömda pensionärer, som ett vapen mot invandringen. Vet ni? Jag, en muslimsk kvinna från Bosnien, har tagit hand om era gamla i två decennier. Var har ni varit? skriver undersköterskan Alma Peka Hodjic.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

Ju mer jag läser saker i sociala medier, desto mer blir jag övertygad om att folk ofta inte har en susning om vad de gapar om. De gapar bara för gapandets skull. Det är mest två saker som fångat min uppmärksamhet.

Det är att man aldrig kan kalla sig för svensk om man inte är född här och hur synd det är om våra gamla, bortglömda pensionärer.

Men att vara svensk skiljer sig inte från att vara bosnisk, polsk, spansk, tysk eller vem som helst.

I grund och botten handlar det om att vara en bra människa, att respektera andra och hjälpa sina medmänniskor när de behöver det. Hur man ser ut har absolut ingen betydelse!

Jag valde mitt yrke på grund av en sak som hände när jag var ung. Det påverkade mig så mycket att det blev mitt kall i livet. Min väninna och jag var på väg hem till hennes föräldrar som bodde i ett hyreshus. Så fort vi kom in i entrén hörde vi en svag röst som ropade på hjälp från översta våningen. Vi sprang som galna uppför trapporna och möttes av en otrevlig syn.

En äldre dam hade ramlat och slagit i huvudet på det hårda betonggolvet. Hon låg där, på golvet, i en blodpöl och hade massa intorkat blod i håret. Den söta lilla tanten hade nog legat där en bra stund, hon såg så rädd och hjälplös ut.

Min väninna och jag kunde inte överdrivet mycket svenska då men vi lyckades lugna den söta damen. Vi hjälpte henne in i hennes lägenhet och lyckades få tag i hennes dotter på telefon. Under tiden vi väntade på dottern torkade jag upp allt blod på golvet.

Vi stannade med henne tills dottern kom. Båda var så tacksamma och det kändes så bra att jag hade hjälpt någon.

Den underbara känslan hade jag med mig när jag gick därifrån och den känslan har lett mig in på att vilja jobba inom äldreomsorgen. Det har jag aldrig ångrat.

 

Jag har jobbat som undersköterska i nästan två decennier och jag kan inte låta bli att undra var var alla dessa som kallar sig för Sverigevänner varit i alla år jag har jobbat?

Alla de som gapar om gamla som inte får sylt till sina pannkakor eftersom alla pengar läggs på invandringen. Jag har tagit hand om era gamla i nästan 20 år. Jag har gjort allt i min makt för att de ska vara nöjda när jag lämnar och går vidare till nästa.

Jag har tagit hand om dem, respekterat dem och brytt mig om dem. Jag har kramat och pussat dem, väckt dem på morgnarna och hjälpt till sängs på kvällarna. Jag har tröstat dem, lyssnat på dem, skrattat och gråtit med dem. Jag har hållit deras händer medan de tog sina sista andetag. Jag har hållit riktigt hårt och pratat vänligt med dem för att de ska veta att de inte lämnar denna värld glömda och ensamma. Jag har jobbat med detta länge och det har alltid varit mer än bara jobb.

Jag har alltid valt att stanna lite längre, ge ett extra leende och säga några fler vänliga ord. Jag har sett både det finaste i människor och det absolut sämsta.

Anhöriga som varit helt underbara och anhöriga som inte brydde sig ett dugg, som kom aldrig och hälsade på men var snabba att dyka upp efter att deras gamla mamma eller pappa avlidit när der var dags att dela på arvet. Det finns vidriga människor och det finns otroligt fantastiska människor överallt.

 

Vilket land man kommer ifrån definierar inte om man är god eller ond. Jag har genom mitt jobb sett mycket av hur människor kan vara, men blir fortfarande förvånad av hur ignoranta vissa kan vara. Alla de som använder våra gamla som vapen, inte för att de bryr sig utan för att ha något att gnälla om - var har ni varit alla dessa år?

Har ni insett först nu att våra gamla har hamnat lite mellan stolarna? Under alla dessa år som jag jobbat har det varit mer eller mindre likadant. Många är ensamma, det är ensamheten som gör mest ont för dem.

Om ni brydde er på riktigt så hade ni hälsat på någon av de gamla. Det finns många som inte har anhöriga så varför inte ställa upp och umgås med en sådan? De pratar gärna och de har mycket att berätta. Fast, det är klart, sådant tar ju tid och ork; det är mycket lättare att skriva på Facebook om denna förbaskade sylten än att ställa upp och ge en gammal människa glädje.

Tänk att en muslimsk kvinna från Bosnien, som flytt kriget för många år sedan, bryr sig mer om gamla svenskar som byggt upp detta fina land än vad många av de som kallar sig för "Sverigevänner" gör.

Vem har mer rätt att kalla sig svensk?

 

Alma Peka Hodjic

Undersköterska

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!