Sedan 20 år pågår ett allt intimare samarbete med det Nato som under tiden bedrivit tre, ur alla synvinklar, oerhört misslyckade krig i Afghanistan, Irak och Libyen.
Steg för steg och utan vare sig debatt eller direkt inflytande från svenska folket håller vi på att överge en säkerhetspolitisk ”Grand Strategy” som tjänat oss väl i över 200 år.
Detta trots att redan ett allt intimare samarbete med Nato höjer spänningsnivån i vårt närområde, hjälper Putinregimen med den yttre fiende en allt mer trängd auktoritär regim behöver, föser in oss under ett kärnvapenparaply, gör oss till vapenbröder med ett land som bombar sin egen befolkning och minskar ytterligare vår möjlighet att vara en röst i världen som pläderar för fred och avspänning.
Och ett fullt medlemskap innebär allt detta. Men dessutom, då vi brukar följa våra förpliktelser, skulle ett medlemskap innebära nära en fördubbling av försvarsutgifterna; en ökning med hisnande 40 miljarder per år. Hur kunde vi hamna här?
Den svenska militära alliansfriheten är och har varit svensk politik sen länge även om den mer och mer urholkats sedan neutraliteten försvann ur utrikesdeklarationen. Alliansfriheten skall enligt regeringen fortfarande gälla. I regeringsförklaringen deklarerades tydligt att Sverige inte skall gå in i Nato. Socialdemokraternas kongress har också röstat emot Nato-medlemskap.
Men flyttar vi blicken från kartan till terrängen ser vi att Sverige bakvägen förts närmare och närmare Nato. Bara under 2014 genomfördes med flera Nato-länder flygövningen Arctic Challenge Exercise som omfattade en tredjedel av Sveriges landyta och Baltops; en övning som leddes av USA samt Nato med bland annat en landstigningsövning i Skåne.
Sverige har även undertecknat ett samförståndsavtal med Nato om värdlandsstöd. Avtalet syftar till att säkerställa att värdlandet kan lämna effektivt stöd för militär verksamhet på sitt territorium. Och nästa år avser regeringen att till riksdagen lägga fram de många lagändringar som värdlandsavtalet kräver.
Utan någon egentlig genomlysning eller öppen förklaring till svenska folket om vad som sker, ser vi alltså Sverige dras allt djupare in i ett samarbete med den västliga militärpakten Nato. Medan vår egen militära alliansfrihet alltmer liknar ett tomt skal. Nato har alltid velat framställa sig som en fredsorganisation, men är dess motsats. Det handlar om en organisation som gett sig själv rätten att operera militärt över hela jorden, och också gjort det, och bidragit till kraftigt upptrappade konfliktnivåer och stort lidande för civilbefolkningen.
Vänsterpartiet anser att Sveriges fred värnas bäst genom fortsatt alliansfrihet och ett nej till svenskt Nato-medlemskap som också har bäring på de politiska handlingarna. Sverige blir inte säkrare med ett Nato-medlemskap. Tvärtom. Sverige bör återgå till den framgångsrika politiken om gemensam säkerhet där vårt fokus är att säkerhet får vi i första hand genom att möta andra länder i diplomatiska förhandlingar, med internationell solidaritet och arbete för en rättvis fördelning. Sveriges roll måste vara att bidra till att lösa konflikter, inte att med vapen i hand utkämpa konflikter på Natos sida.
De fyra allianspartierna, Miljöpartiet och Socialdemokraterna är tydligen överens om mer militärt samarbete under Natos ledning. Rösterna från borgerligt håll som också kräver ett formellt Natomedlemskap har brösttoner, på väg i falsett. Natomedlemskapet framställs av dem som bara en formalitet, ett kryss i en redan färdig ruta. Så var står egentligen socialdemokratin? Det är en rimlig fråga många ställer i dag.
Det är bra att den S-ledda regeringen är tydlig med att de inte vill se ett svenskt Nato-medlemskap. Problemet är att man tömmer den militära alliansfriheten på innehåll och trovärdighet genom att utöka samarbetet med Nato utan folklig debatt. Vill regeringen att vi ska vara militärt alliansfria med trovärdighet borde man nu skrota planerna på värdlandsavtalet.
Stig Henriksson
Försvarspolitisk talesperson (V)
