Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Nej Oikos – politiker ska inte bestämma över arkitekturen

Gunilla Grahn Hinnfors, Ansvarig stadsutveckling Västsvenska Handelskammaren.
Ny och gammal arkitektur samsas i Umeå.
Foto: Henrik Montgomery/TT / TT NYHETSBYRÅN

Tankesmedjan Oikos påstår att det svenska folket vill ha ”klassisk” arkitektur. Men det som i vår tid är ”klassiskt” var en gång i tiden anskrämligt. Dessutom vore det dyrt och skulle kräva politisk detaljstyrning att bygga så i dag. Det menar Gunilla Grahn Hinnfors.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

DEBATT. Politiker ska sätta upp ramar och regelverk, inte vara inne in i detaljer och grotta. Det är särskilt viktigt när det gäller byggande som redan är överhopat av lagar, regler och förordningar. Och när politiker vill ha ”klassisk” arkitektur finns det all anledning att bli bekymrad.

Bara att börja bygga?

Socialdemokraterna i Göteborg som under sin storhetstid rev stora delar av innerstadens klassiska stadsdelar, har bytt fot och vill nu att nybyggnation ska vara traditionell och ”folkligt förankrad”. Partiet levererar egna skisser för hur det borde byggas på både Skeppsbron och vid Götaplatsen.

Det som i dag buntas ihop under beteckningen ”klassiskt” och därmed vackert, uppfattades av sin samtid helt annorlunda.

De får understöd av opinionsmätningar. SOM-institutet vid Göteborgs universitet och tankesmedjan Oikos har nämligen kommit fram till att en majoritet av göteborgarna och svenskarna vill bo i hus som ser ut som de som byggdes i slutet på 1800-talet och början på 1900-talet. Få frågor är så lite partiskiljande som just denna, slår undersökningarna fast. Då är det väl bara att börja bygga ”klassiskt” då, eller?

Klassiskt var smaklöst

Det är just här det börjar bli krångligt. För vad är klassisk arkitektur? Är Gunnar Asplunds rådhustillbyggnad vid Gustaf Adolfs torg i Göteborg oklassisk? Det menar Arkitekturupproret när de ska kora Sveriges vackraste torg. Gustaf Adolfs torg får också minuspoäng för att kvarteren i Östra Nordstan revs och ersattes med ett köpcentrum för femtio år sedan.

Det som i dag buntas ihop under beteckningen ”klassiskt” och därmed vackert, uppfattades av sin samtid helt annorlunda. När Djurgårdsbron vid Nordiska museet i Stockholm byggdes 1897 ansågs den vara sällsynt ful och missprydd av smaklösa skulpturer. Och Wijkska huset, där Fiskekrogen ligger, vid Lilla torget i Göteborg tyckte dåtidens opinion var för högt och opassande på platsen.

Djurgårdsbron i Stockholm invigdes 1897. Då beskrev kritikern Carl G Laurin den som ”sällsynt ful” och och missprydd av ”smaklösa skulpturer”. I dag ingår bron i det som räknas som kulturarvet.
Foto: Gunilla Grahn Hinnfors

Ska det verkligen byggas som runt sekelskiftet 1900 blir kostnaderna mångdubblade eftersom vi på goda grunder har förbjudit barnarbete och i dag värdesätter byggnadsarbetarnas hälsa.

Fel med politisk detaljstyrning

Men säg att vi nöjer oss med ett skal som liknar någon av de arkitekturstilar som fanns före modernismens genombrott och att politikerna bestämmer vilka material, takvinklar och fönster som är ”klassiska”. Hur ska processen till beslut se ut? Ett hus är så mycket mer än utsidan. För den som ska bo eller hyra lokal är läget, priset, planlösningen, närhet till jobb och skolor minst lika viktigt.

Hur ska sedan fasadutseende bedömas mot funktion, kostnader, klimatpåverkan, tillgänglighet och tusen andra saker? Den representativa demokratin är till för att väga olika behov och önskemål mot varandra. Kanske inte ett perfekt system, men betydligt bättre än folkomröstningar och nya luddiga särkrav om ”klassisk” utformning i markanvisningar. Risken för godtycke är uppenbar.

Bygg för människan

Det vi i stället borde diskutera mycket mer är hur staden hänger ihop, hur hållbart det byggs, hur vi åstadkommer platser och stråk där människor vill vara.

I Norrköpings industrilandskap samsas gammal och modern arkitektur.
Foto: Gunilla Grahn Hinnfors

Då duger det inte med torg som är fyllda med parkerade bilar, grönområden som inte tas om hand och funktionsseparering med stora transportbehov. Vi behöver komplettera våra stadskärnor som alltför länge enbart anpassats efter bilen och där boende trängts undan. Fler ska kunna kalla stadskärnan sin hembygd. Det är i slutändan människor som gör staden levande och attraktiv.

Av Gunilla Grahn Hinnfors

Ansvarig stadsutveckling, Västsvenska Handelskammaren