Den svenska säkerhetspolitiken är numera utomordentligt svår att förklara logiskt. Vi är inte med i någon militär allians men vi deltar i militära övningar som allierade till andra stater. Vår säkerhetspolitiska doktrin från 2009 – solidaritetsförklaringen – anger att vi ska ge militär hjälp till EU- och nordiska stater om de angrips och ta emot militär hjälp från dem om vi utsätts för ett angrepp.
Vi hindrar emellertid vår försvarsmakt från att planera sådan verksamhet i praktiken. Vi har en överbefälhavare som medger att det nya försvaret kommer att kunna försvara landet i högst en vecka mot ett begränsat angrepp i en riktning, och att vi sedan måste få hjälp utifrån. Samtidigt påstår vår försvarsminister att allt står rätt till, att en vecka skulle räcka. Något stämmer inte.
Vad som torde vara uppenbart men få säger är att det är Nato som är problemet, eller om man så vill, lösningen.
Den svenska säkerhetspolitiken går i dagsläget ut på att vi ska ta emot hjälp från våra grannländer i händelse av en militär kris. Och eftersom alla våra grannar utom Finland är medlemmar i Nato är det hjälp av Nato det handlar om.
Men Nato är en allians där solidariteten är knuten till om man är medlem eller inte. Några löften från Natos sida finns inte. Alltså finns inga planer för hur hjälpen till Sverige ska se ut, hur stor den ska vara eller hur man rent praktiskt ska göra. Vilka hamnar ska användas? Vilka flygfält? Hur många flygplan kan Norge eller Danmark tänka sig att ställa upp med?
Alla dessa frågor saknar svar. Därmed blir det omöjligt för den svenska försvarsmakten att veta vad man ska planera efter.
Med ett svenskt medlemskap i Nato faller situationen ut på ett annat sätt. Inom Nato planeras allt försvar gemensamt. Man gör upp konkreta planer för hur varje land ska försvaras, där man på förhand gör upp sinsemellan vilka länder som ska ställa upp med vilka styrkor. Därefter genomförs gemensamma övningar för att säkerställa att planerna inte bara blir papperskonstruktioner. För svensk del skulle därmed frågan om vad det svenska försvaret egentligen ska göra vara löst. Med ett Natomedlemsskap skulle vi ha kommit överens med, i första hand Norge och Danmark, om hur vårt gemensamma försvar skulle ha varit organiserat.
Men som det är nu sitter vi fast i en ändlös diskussion där försvarsmakten förtvivlat försöker anpassa sin planering efter politiska hypoteser som varken är särskilt konkreta eller sannolika.
För många i vårt land är det svårt att tänka sig att Sverige skulle gå med i Nato. Vi har en historia av neutralitet, där vissa tänker sig att det skulle vara rotat i den svenska själen att vi inte tar ställning till stormakternas strategiska spel.
Men neutralitetsideologin var anpassad för kalla kriget, det spända läge mellan öst och väst som rådde mellan 1945 och 1989. I år är det 24 år sedan det kriget tog slut. Hos den yngre delen av svenska folket torde därför diskussionen om neutralitet eller Natomedlemsskap vara närmast fornhistoria, något som utspelades långt före deras födelse.
Det är i så fall alldeles rätt uppfattat. Den europeiska kartan ser inte ut som den gjorde vid kalla krigets slut. Länder som Estland, Lettland och Litauen fanns inte. Polen var en diktatur. Tyskland var delat. Läget omkring Östersjön var spänt.
I dag är Östersjön ett fredligt hav. Trots det bör vi som bor här ta ansvar för vårt hörn av Europa och se till att det fortsätter att vara ett fredligt område genom att se till att det är väl försvarat. Alla länder utom ett omkring Östersjön är demokratier och vi borde därför tillsammans under ordnade förhållanden kunna skapa ett gemensamt och solidariskt försvarsförbund. Faktum är att ett sådant förbund redan finns. Det är Nato. Ett svenskt medlemskap skulle alltså betyda att vi, inte bara i ord utan även i handling, kan visa att Sverige är ett land som sätter värde på internationell solidaritet. Dessutom skulle vi äntligen få ett slut på den fruktlösa debatten om försvarets storlek och utformning.
Stefan Olsson
Stefan Olsson är doktor i statskunskap och chef för tankesmedjan Frivärld