Jag minns när jag först läste påståendet om att i Sverige får man inte längre sjunga nationalsången på skolavslutningen av hänsyn till invandrarna. Jag tror det var 2009 eller 2010, och det var i en kommentarskolumn. Jag svarade direkt att ”men vi har ju aldrig sjungit den på skolavslutningar”, men den andre parten var tvärsäker. Så jag ringde min mormor, som var född 1915 och gick i sockenskola i Brattfors i Värmland, och hon sa ”näe men vi sjöng ju Den blomstertid … nationalsången har jag aldrig sjungit”.
Påståendet har på något sätt fått fötter. Det ploppade upp än här och än där, såsom konstruktioner gör när de börjat sprida sig i nationalistiska fora och därifrån förmedlas av ivriga och arga kommentatörer och delare, och nu har vandringssägnen om den strukna nationalsången vandrat vidare, ganska långt utanför sina ursprungliga skapare.
Jag brukar ta diskussionen. Jag brukar säga att även om det finns lokala undantag har sången aldrig haft spridning i Sverige som skolavslutningssång. Motparten brukar då bli förvirrad, för det är självklart inte helt enkelt att minnas visrepertoaren från nio enstaka tillfällen som ägde rum för 20, 30, 40 år sedan. En del uttrycker att de är osäkra. Andra förmedlar tvärsäkerhet. Jag tror inte de i regel ljuger medvetet, men om man är så upprörd över ett fenomen att man går med i en Facebookgrupp för att motverka det är det kanske inte helt lätt att erkänna för sig själv att man kan ha haft fel från början.
Eftersom det aldrig går att leda i bevis vad som egentligen hände i skolor i mitten av förra seklet är det bättre att gå den andra vägen, det vill säga att resonera kring sannolikheten att den skulle ha sjungits vid fler än enstaka tillfällen.
Svenska skolavslutningar utanför storstäderna ägde rum i kyrkan, eftersom att det var den enda lokal som kunde rymma hela socknen. I kyrkor sjunger man psalmer, och inte nationalsånger.
"Du gamla du fria" är inte formellt en nationalsång, utan en visa som diktades så sent som i mitten av 1800-talet, och det dröjde in i början av 1900-talet innan den överhuvudtaget fick spridning utanför överklassen. Den fanns med i den gamla skolboken ”Nu ska vi sjunga” från mitten av nittonhundratalet. Men den som styrde skolavslutningens visor var inte läraren, utan prosten, och han hittade sina sånger i psalmboken.
Så om vi konkluderar att det definitivt inte var tradition i sockenskolorna fram till åtminstone 50-talet, tycker jag det går att med rätt stor säkerhet säga:
Detta är en vandringssägen av så stora mått att den lyckats inplantera minnen av allsångssjungande som med stor sannolikhet aldrig ägt rum hos rätt många människor. Det verkar dock ha förekommit visst nationalsångssjungande på skolavslutningar främst i trakterna runt Småland, Östergötland och Närke från slutet av 90-talet, att döma av det bortemot hundratal kommentarer jag fått när jag diskuterat detta. Uppskattningsvis 10-20 procent av Sveriges vuxna befolkning är säkra på detta sjungande.
Frågan är alltså inte ”varför sjunger vi inte nationalsången på skolavslutningar”, utan ”varför började några sjunga den?”. Fråga en fransman, en engelsman eller en amerikan om huruvida de skulle vilja hylla sina nationer under en skolavslutning och de kommer att förvånat skaka på huvudet.
Denna skröna har blivit en del av den nationalistiska propagandan att visa att Vårt Sverige är under attack. Våra traditioner tas ifrån oss, och vi kuvar oss under aggressiva invandrare, främst muslimer, som kommer hit och lever på bidrag och har som yttersta mål att tvinga oss alla att bära burka. Propagandamaskinen mullrar på, och myterna sprids via sociala medier.
Dagens rektorer verkar numera vara så rädda att hamna på löpsedlarna som Sverigefientliga att många inte vågar låta bli att ha med den i programmet, och så skapas plötsligt en tradition som inte har något med den 50-talsvision av soliga kyrkbackar doftande av syrener och spireor som arga nationalister vill återskapa.
Jag har, liksom de allra flesta i Sverige, inklusive invandrare, inget alls emot att sjunga nationalsången. Men då helst på nationaldagen där den hör hemma, och inte på mina barns skolavslutningar, som en konsekvens av att rektorn är rädd att annars bli omskriven i Avpixlat eller Fria Tider, och sedan få sommaren förstörd av trakasserier från tusentals rasande nynationalister.
Helena Trotzenfeldt, författare, krönikör och produktledare
■ Detta är en omarbetad version av en text som Trotzenfeldt tidigare publicerat på sin blogg.
