Helena Trotzenfeldt, författare, skriver att det inte stämmer att vi förr i tiden sjöng nationalsången på skolavslutningarna. Foto: Susan Casserfelt och Hasse Holmberg/TT
Helena Trotzenfeldt, författare, skriver att det inte stämmer att vi förr i tiden sjöng nationalsången på skolavslutningarna.  Foto: Susan Casserfelt och Hasse Holmberg/TT

Nationalsången på avslutningar är en myt

Publicerad

Att vi förr i tiden sjöng nationalsången på skolavslutningarna är en vandringssägen av stora mått.

Denna skröna har blivit en del av den nationalistiska propagandan att visa att Vårt Sverige är under attack, skriver Helena Trotzenfeldt, författare.

Expressen getinglogga
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

Jag minns när jag först läste påståendet om att i Sverige får man inte längre sjunga nationalsången på skolavslutningen av hänsyn till invandrarna. Jag tror det var 2009 eller 2010, och det var i en kommentarskolumn. Jag svarade direkt att ”men vi har ju aldrig sjungit den på skolavslutningar”, men den andre parten var tvärsäker. Så jag ringde min mormor, som var född 1915 och gick i sockenskola i Brattfors i Värmland, och hon sa ”näe men vi sjöng ju Den blomstertid … nationalsången har jag aldrig sjungit”.

Påståendet har på något sätt fått fötter. Det ploppade upp än här och än där, såsom konstruktioner gör när de börjat sprida sig i nationalistiska fora och därifrån förmedlas av ivriga och arga kommentatörer och delare, och nu har vandringssägnen om den strukna nationalsången vandrat vidare, ganska långt utanför sina ursprungliga skapare.

Jag brukar ta diskussionen. Jag brukar säga att även om det finns lokala undantag har sången aldrig haft spridning i Sverige som skolavslutningssång. Motparten brukar då bli förvirrad, för det är självklart inte helt enkelt att minnas visrepertoaren från nio enstaka tillfällen som ägde rum för 20, 30, 40 år sedan. En del uttrycker att de är osäkra. Andra förmedlar tvärsäkerhet. Jag tror inte de i regel ljuger medvetet, men om man är så upprörd över ett fenomen att man går med i en Facebookgrupp för att motverka det är det kanske inte helt lätt att erkänna för sig själv att man kan ha haft fel från början.

 

Eftersom det aldrig går att leda i bevis vad som egentligen hände i skolor i mitten av förra seklet är det bättre att gå den andra vägen, det vill säga att resonera kring sannolikheten att den skulle ha sjungits vid fler än enstaka tillfällen.

Svenska skolavslutningar utanför storstäderna ägde rum i kyrkan, eftersom att det var den enda lokal som kunde rymma hela socknen. I kyrkor sjunger man psalmer, och inte nationalsånger.

"Du gamla du fria" är inte formellt en nationalsång, utan en visa som diktades så sent som i mitten av 1800-talet, och det dröjde in i början av 1900-talet innan den överhuvudtaget fick spridning utanför överklassen. Den fanns med i den gamla skolboken ”Nu ska vi sjunga” från mitten av nittonhundratalet. Men den som styrde skolavslutningens visor var inte läraren, utan prosten, och han hittade sina sånger i psalmboken.

Så om vi konkluderar att det definitivt inte var tradition i sockenskolorna fram till åtminstone 50-talet, tycker jag det går att med rätt stor säkerhet säga:

Detta är en vandringssägen av så stora mått att den lyckats inplantera minnen av allsångssjungande som med stor sannolikhet aldrig ägt rum hos rätt många människor. Det verkar dock ha förekommit visst nationalsångssjungande på skolavslutningar främst i trakterna runt Småland, Östergötland och Närke från slutet av 90-talet, att döma av det bortemot hundratal kommentarer jag fått när jag diskuterat detta. Uppskattningsvis 10-20 procent av Sveriges vuxna befolkning är säkra på detta sjungande.

 

Frågan är alltså inte ”varför sjunger vi inte nationalsången på skolavslutningar”, utan ”varför började några sjunga den?”. Fråga en fransman, en engelsman eller en amerikan om huruvida de skulle vilja hylla sina nationer under en skolavslutning och de kommer att förvånat skaka på huvudet.

Denna skröna har blivit en del av den nationalistiska propagandan att visa att Vårt Sverige är under attack. Våra traditioner tas ifrån oss, och vi kuvar oss under aggressiva invandrare, främst muslimer, som kommer hit och lever på bidrag och har som yttersta mål att tvinga oss alla att bära burka. Propagandamaskinen mullrar på, och myterna sprids via sociala medier.

Dagens rektorer verkar numera vara så rädda att hamna på löpsedlarna som Sverigefientliga att många inte vågar låta bli att ha med den i programmet, och så skapas plötsligt en tradition som inte har något med den 50-talsvision av soliga kyrkbackar doftande av syrener och spireor som arga nationalister vill återskapa.

Jag har, liksom de allra flesta i Sverige, inklusive invandrare, inget alls emot att sjunga nationalsången. Men då helst på nationaldagen där den hör hemma, och inte på mina barns skolavslutningar, som en konsekvens av att rektorn är rädd att annars bli omskriven i Avpixlat eller Fria Tider, och sedan få sommaren förstörd av trakasserier från tusentals rasande nynationalister.

 

Helena Trotzenfeldt, författare, krönikör och produktledare

Detta är en omarbetad version av en text som Trotzenfeldt tidigare publicerat på sin blogg.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag