Ecpats krav på att införliva alla som jobbar med barn i lagen om registerkontroll verkar ha fått gehör i riksdagens högre led. Nu vill nämligen Johan Linander, Centerpartiets rättspolitiska talesperson, att lagen ska omfatta även barnvaktsbranschen.
För oss med erfarenhet av att arbeta med barn och ungdomar i Storbritannien framstår den pågående debatten om barnskyddslagar i Sverige som en olycklig déjà vu. Om Maud Olofsson funderar på slå slag i Linanders sak bör hon snarast beakta de bisarra och skadliga konsekvenser som liknande förslag gett upphov till i England.
I början av 2000-talet utvecklade den före- gående New Labour regeringen ett screeningsystem,"The Vetting and Barring Scheme", som inskrevs i lag genom "The Safeguarding Vulnerable Groups Act 2006". Det hela var en reflexartad respons till ett fasansfullt mord på två tio-åriga flickor i Soham, England i augusti 2002. Förövaren arbetade på en lokal skola.
Innan 2006 ingick brottsregisterkoll in anställningsprocessen inom vissa yrken, till exempel för lärare och socialarbetare, men under den nya lagen krävdes att alla vuxna som kom i kontakt med barn - genom betalt eller volontärt arbete - genomgick kontroll. Mellan 2002 och 2006 fördubblades det årliga antalet kriminalkontroller i England och Wales. Totalt genomfördes tio miljoner kontroller på fyra år.
Då skolor och organisationer började ta det säkra före det osäkra blev det vanligt att kräva clearing av alla från barnvakter och tonåriga scoutledare till föräldrar som följde med på utflykter och författare som besökte skolor för att läsa högt ur sina böcker.
I juli 2009 framgick det att över elva miljoner vuxna skulle bli inskrivna i en nyetablerad databas där de som jobbar med barn och utsatta vuxna skulle registreras, till ett självkostnads-pris på 64 pund - dock behövde volontärer inte betala. Initiativet mötte stor kritik för att det kränkte civila rättigheter. New Labour omarbetade reglerna och tröstade sedan allmänheten med att "endast" nio miljoner personer skulle registreras. Till och med efter den nuvarande koalitionsregeringens löften om en total omstrukturering av säkerhetskontrollssystemet så framgår det att fyra miljoner vuxna ändå kommer vara skyldiga att genomgå pedofilkontroller.
Impulsen att skydda barn mot pedofiler må vara välvillig men i England har det fått förödande konsekvenser. Systemet är både kostsamt och opraktiskt. Själv driver jag en journalistik- sommarskola för gymnasieelever i London - The Young Journalists' Academy - där över 20 vuxna leder seminarier och studiebesök för 25 tonåringar under en veckas tid. Att be de journalister som välvilligt tar sig tid till att utbilda blivande reportrar att först bevisa att de inte är pedofiler är förolämpande, för att inte tala om opraktiskt och kostsamt för en liten organisation som min.
Systemet fungerar dessutom inte. Till exempel skulle det inte ha satt stopp för Sohammördaren då han inte jobbade på de tioåriga flickornas skola och aldrig tidigare hade fällts för brott.
Men problemet är inte bara att det är opraktiskt att beordra miljontals vuxna att enomgå pedofilkontroller och förvandla all kontakt mellan vuxna och barn till en byråkratisk mardröm. I England har systemet nämligen också bidragit till en djupgående misstänksamhet. Det har uppmuntrat ett tänkande där alla vuxna ses som potentiella förövare, det har förgiftat relationer mellan barn och vuxna och skadat möjligheter till spontant inter-agerande mellan de äldre och yngre generationerna. Detta, i sig självt, är skadligt för barn.
Visst, Linanders förslag är inte är lika långtgående som New Labours initiativ, men i den svenska debatten urskiljs samma pessimistiska attityd som den som genomsyrat debatten i England, ett antagande att varje vuxen person som vill ha kontakt med barn utgör en potentiell risk. Det är denna perversa inställning som samhället bör skyddas från.
NATHALIE ROTHSCHILD
