DEBATT. Stefan Löfven har inte bara varit partiordförande och statsminister i tio respektive sju år – han har också förkroppsligat en socialdemokratisk mittenstrategi. Den stakades ut tidigt: blockpolitiken skulle brytas och ett samarbete med de liberala partierna eftersökas. Att han lyckades med det – och hindrade ett råkonservativt styre trots svåra parlamentariska förutsättningar – är något han kommer bli ihågkommen för.
Högerpolitiken har skadat S i grunden
Men vi är också väl bekanta med vad det kostade: Januariavtalet. Vi har sett långtgående liberal högerpolitik genomföras av en S-ledd regering på ett sätt vi inte trodde var möjligt. Det har skadat partiets förtroende i grunden. Ska väljarna lita på att socialdemokratiska vallöften inte kommer svikas på samma sätt igen krävs ett nytt förhållningssätt – en annan eller kraftigt modifierad politisk strategi. Kanske finns också insikten om detta med som ett av motiven till att Löfven väljer att avgå nu.
Den som tagit del av debatten inom arbetarrörelsen de senaste åren vet var idéerna om förnyelse finns: till vänster.
Det krävs stora materiella upprustningar av polis och samhällsinstitutioner i utsatta områden för att bryta kriminalitet och fattigdom.
En skattereform måste genomföras för att finansiera välfärden på ett rättvist sätt – där kapitalavkastning inte ges stora fördelar i relation till arbete.
Även om Löfven gjorde rätt i att lämna över redan i höst så finns en stor fara med tidpunkten.
Sverige behöver lånefinansiera stora klimatinvesteringar för att skapa jobb och skaffa sig en framträdande position i den framväxande globala fossilfria ekonomin.
Skolan måste rustas för att kunna fullgöra sitt kompensatoriska uppdrag och frigöras från segregerande vinstjakt.
Sväng vänster – eller tacka nej
De journalister som efter Löfvens avgångsbesked ringt runt och tagit temperaturen i olika delar av partiet verkar alla uttyda en övervägande vilja att flytta tyngdpunkten till vänster.
Därför bör en sak vara tydlig för potentiella kandidater till ordförandeposten: ta inte uppdraget om du inte vill göra upp med mittenlinjen. Tacka nej om du inte vill vrida socialdemokratin åt vänster.
Löfvens sorti vid riskfylld tidpunkt
Även om Löfven gjorde rätt i att lämna över redan i höst så finns en stor fara med tidpunkten: den inbjuder till att hålla kursen rak. S-ledningen är på väg in i en stökig budgetprocess, samarbetspartierna är i förflyttning och snart drar valrörelsen i gång.
Då kan det bli bekvämt för en ny ledare att undfly en ärlig utvärdering av JA-tiden och följa den tidigare linjen – hålla ställningarna. Men det kommer inte att lyfta. Den nye partiledaren måste omedelbart, redan i sitt kongresstal, göra sig loss och lägga ny riktning. Annars tjänar det lite till att ställa sig till förfogande.
Var tydlig med partiets röda linjer
Nästa S-ledare kommer också behöva vårda sitt mandat tydligare. JA-tiden har gjort tydlig att kongressbesluten om vilken politik som partiet ska föra kan väga lätt kring förhandlingsborden.
En socialdemokratisk ordförande måste ha ett stort och fritt manöverutrymme – så funkar det i regeringsbärande partier – men det borde samtidigt förutsätta en öppnare dialog om prioriteringar och gränser. Den nya partiledaren måste i valrörelsen göra tydligt för väljare och partimedlemmar vilka reformer som en S-ledd regering kommer genomföra och vad som inte kan förhandlas bort på ett godtyckligt sätt. Låter detta otänkbart? Ta då inte uppdraget.
Av Kalle Sundin
Socialdemokrat och utredare vid Katalys
Premium
Premium
Premium