Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

När ska vi inse att det inte är barnens fel?

Emelie Jonstad. Foto: Privat.
Foto: Shutterstock.

Barnen gör som de vill, men de lär sig av de vuxna. Om det inte vore för de vuxna kanske inte Sara skulle ha haft ont i magen varje dag hon skulle till skolan, skriver Emelie Jonstad.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

Jag har på senaste tiden sett de mest fantastiska uppdateringar från folk på sociala medier om hur det är och borde vara nu inför skolstarten. Det är helt underbart att folk har fått upp ögonen för hur det är för barn, vad som händer i skolan och hur vissa barn faktiskt känner. Om det inte är försent.  

Hur hjälper inlägg i sociala medier om att "det blir bättre " barnen som mobbar och mobbas? Jag såg en film precis där en kille ger en uppmaning till ungdomarna som har det tufft som mår illa att '' livet blir bättre''. Men livet är väl värt att vara bra hela tiden? I mina ögon ligger problemet hos de vuxna. Barnen gör som de vill, men de lär sig av de vuxna.


LÄS MER: Inget barn ska utsättas för det som tog Måns liv

 

Låt mig berätta historien om Sara.

Sara går i mellanstadiet, hon är ute på rasten och hänger med sina vänner, så där som man ska göra när man blir äldre. Leka är för de mindre barnen. När Sara skrattar åt ett skämt en av hennes vänner sagt kommer Han med sina vänner. Han skrattar högt och påpekar hur fult skratt Sara har.

Han som alltid säger elaka saker, som skrattar på lektionen så fort Sara ska prata, som påpekar att Sara alltid pratar för högt. Han som alltid säger elaka saker, som alltid har sina kompisar bakom sig som skrattar. Sara försöker inte ta åt sig och alltid svara något drygt eller beskyddande tillbaka, men det blir alltid att hon är lika elak som Han och skriker ut sina svar. Men hon blir ju så ledsen och känner sig påhoppad.

Sara tar steget och berättar för sin familj om vad som händer, de säger att hon ska lugna sig, försöka att inte ta åt sig och sluta svara. För familjen vet att hennes svar gör det värre, vet att hon kommer få tillbaka om hon försöker försvara sig och att man inte kan göra något. Att skolan är chanslös.

 Men det fortsätter och tillslut finner familjen ingen annan utväg än att ringa skolan, som i sin tur ringer pojkens föräldrar.

Några dagar senare sitter Sara ute i skolans korridor när pojkens pappa kommer. Pappans sätter sig bredvid Sara, lutar sig mot henne och talar om för henne att hon ska sluta skrika elaka saker till hans son.

 

LÄS MER: Det är vårt ansvar att uppfostra barnen

 

Sara tar sig igenom mellanstadiet, byter skola och börjar högstadiet. I den nya klassen finns en ny Han, som gör precis likadant. Sara börjar få ont i magen varje dag hon ska till skolan. Hon hör hur orden blir värre och hur hon blir kallade vissa saker. Hon hör hur hennes kompisar får höra att de inte ska umgås med Sara. Att de borde lämna henne, vilket de till slut börjar göra.

Sara börjar tro på att allt de säger stämmer.

Saras föräldrar ringer den nya pojkens mamma, för de vet att skolan ändå inte kan göra något om föräldrarna inte hjälps åt. Men mammans svar är inte alls vad det borde. Svaret som ges är i direkt försvar. Hennes som skulle aldrig göra något dumt.

Hon skulle minsann prata med sin son och se om det inte var tvärtom. Dagen efter meddelar mamman att det minsann är Sara som är problemet.

 

Min fråga är, vad sänder detta för signaler? Vilken förälder har sänt rätt signaler, oavsett vems fel det är? När ska vi vuxna inse att det inte är barnens fel att de gör som de gör? När ska vi vuxna ta ansvar för vårt eget agerande som barnen tar efter? Och när ska vi sluta säga: ''Du är inte ensam, livet blir bättre''?

I dag är Sara äldre, hon har jobb och många vänner. Men det finns flera saker som sitter kvar. Som hennes tatuering på armen för att dölja ärren. Hon undrar varje dag varför folk umgås med henne, varför de vill vara hennes vän.

Hon väntar varje dag på att hon ska göra något som stöter bort personerna som vill umgås med henne. Varje dag tittar hon på sina barn och ser dem växa upp. Lider och känner smärtan med paniken i bröstet när tankarna dyker upp på om hennes barn ska ha det likadant som henne, om dem också ska få genomlida samma smärta.

Hon undrar hur just hon ska lyckas skydda dem från att känna det hon har känt.

 

Emelie Jonstad

Bloggare och egenföretagare

 

En längre version av denna text publicerades först på Emelies blogg.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!