Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

När ska ni fatta att min son inte är ouppfostrad?

Jag brukade också se ouppfostrade barn överallt – nu vet jag bättre, skriver mamman Mia Östlund. Foto: PRIVAT
Uppfostra ditt eget barn, skrev mamman Maria Celin på Expressen Debatt. Foto: OLA FREDHOLM

Nästa gång ett barn inte kommer i tid, inte säger tack eller varsågod och har svårt att vänta på sin tur: Visa lite empati! 

Det finns faktiskt en förklaring till beteendet, skriver mamman Mia Östlund i ett svar till Maria Celin. 

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

REPLIK | SKOLA. Hej mamma Maria. För ganska många år sedan tyckte jag som du. Men det var innan jag själv fick ett barn med NPF - en helt fantastisk, underbar, rolig, uppfinningsrik och viljestark pojke. Innan honom såg jag ouppfostrade barn överallt och undrade vad det var för slags föräldrar som inte kunde hålla ordning på sina ungar.

Men. Så blev även jag mamma. Och plötsligt stod en helt ny värld till buds. Inget jag tyckte och tänkte höll hela vägen i verkligheten.

Mamma Maria. Om du visste vad jag, och många NPF-föräldrar med mig, kämpar för att våra barn ska orka, vilja och kunna klara av en dag i skolan.

För ett NPF-barn kan fel strumpa förstöra allt

Det är vi som ska lära våra barn att komma i tid, skriver du. Om du bara visste vad vi försöker göra det. Till både skola och våra egna jobb. Vi planerar, förbereder och har scheman för att tydligt visa vad som ska hända. Och ändå blir vissa mornar kaos och upp och ner. Utan att jag fattade vad som riktigt hände. De specialköpta strumporna som hittills funkat utmärkt kan plötsligt skava och sitta fel. Vilket för oss normalstörda inte är hela världen, men för barn med NPF kan förstöra en hel dag. Det gör morgonen till ett inferno av tårar, slängda strumpor och ångest.

Klockan tar ingen hänsyn till det. Den tickar obarmhärtigt på och så var vi sena. Igen. Klumpen i magen när jag lämnar mitt ledsna och arga barn på skolan. Eller när jag vet att jag är sen för hundraelfte gången till mitt jobb och stålsätter mig för ännu nåt halvhjärtat skämt om att jag aldrig kan komma i tid.

Inte en enda gång har tanken slagit mig att jag borde ha låtit bli att skaffa barn.

Du skriver även om empati, ordning och reda, respekt för andra människor, turordning och tacksamhet. Jag ska lära mitt barn det. Kan jag inte det, eller hyser minsta lilla tvivel om att jag skulle klara det "livslånga åtagande" det innebär ska jag tydligen inte skaffa barn. Eller skulle inte ha gjort det, i det här fallet då.

 

 

Maria Celins debattartikel om skolan väckte ett enormt engagemang i söndags.

Vi kan bara utgå från oss själva. Även du. Jag är väldigt glad för din skull att dina barn "så klart" klarar av underbemanning och strul på skolan. Så otroligt skönt för dig, men framför allt dina barn. 

De klarar inte förändringar

Tyvärr ser det inte ut så för alla barn. De klarar inte av de förändringar det innebär, det blir oförutsägbart och otryggt. 

Oförutsägbarheten är en av våra värsta fiender. Det skapar ångest, oro och kaos. Och då står vi där igen, med ett barn som inte beter sig som du anser att det borde och ska. Om bara föräldrarna tagit sitt ansvar...

Om du visste vad jag skulle önska att mitt barn slapp alla de känslor och situationer han tvingas till där hans egen förmåga inte räcker till. Där oförutsägbarheten blivit alldeles för stor och där kunskapen och förståelsen för hans behov inte finns. Där både jag – och han – blir dömd av sådana som tycker som du.

Min pojke är perfekt så som han är. Och han gör så gott han kan utifrån de förutsättningar han har.

Om du visste vad ont det gör i mig som förälder att se mitt barn må dåligt, hamna utanför och inte veta vilket ben han ska stå på för att räcka till och duga precis som den han är.

En sak ska du veta, mamma Maria. Min pojke är perfekt så som han är. Och han gör så gott han kan utifrån de förutsättningar han har både i skolan och på fritiden. Och jag lovar dig, vi gör allt och lite till som står i vår makt för att han ska klara av de krav som ställs på honom.

Så nästa gång du hör om ett barn som inte kommer i tid, inte säger tack och varsågod och har svårt att vänta på sin tur: Visa lite empati. För tänk om det inte är som det ser ut? Tänk om det finns någon förklaring till ett barns beteende?

 

LÄS MER: Ni ser en arg elev som måste hållas fast – jag ser en liten person med ångest 

 

Trots kampen har jag aldrig ångrat mig

En sista sak, mamma Maria: Ibland tvivlar jag på hur jag fixa det här. När orken är helt slut, när jag stångar mig blodig med BUP och försöker kommunicera med rektorer om hur vi ska få dagarna att funka på skolan och dessa rektorer inte ens orkar bevärdiga mig med ett svar.

Men vet du? Inte en enda gång har tanken slagit mig att jag borde ha låtit bli att skaffa barn. Och inte en enda gång har jag tänkt det om någon annan förälder som har ett "ouppfostrat" barn heller. Det vore faktiskt riktigt osympatiskt av mig att tänka så, eller att skriva det i en debattartikel i Expressen, för den delen.

Med vänlig hälsning,

 

Mia Östlund

En mamma med ett annat perspektiv

 

PS. Jag passar på att länka till Bo Hejlskovs inlägg om pedagogiskt ansvar som nollsummespel. Nåt att fundera på, kanske?

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!