"Skriv nu det här provet, som de andra eleverna."
"Men jag har dyslexi!"
"Jaja, skriv ändå."
Nyligen avslutades Europeiska dyslexiveckan, men för min son är problemen långt från avslutade.
För det här händer min son som har dyslexi och som går i sjuan. Om och om igen. Liknande situationer uppstår med oroväckande regelbundenhet och jag och min man måste ständigt kämpa för vårt barn. Utöver hjälp med läxor varje dag lägger vi avsevärd tid på mejl, telefonsamtal och möten. Vi förklarar vår sons behov för skola och lärare. Om och om igen.
En del lärare vill "bara testa" hur det går för sonen att göra ett prov skriftligt. Trots att vi tillsammans med skolan bestämt att alla prov ska göras muntligt, så att han får en chans att visa vad han kan.
Sonen får det skriftliga provet i sin hand och försöker, så mycket han bara kan. Tänk på hur det är för honom att sitta där, utan hjälp framför ett papper där bokstäverna och orden dansar runt! När resultatet kommer och han får ett E tycker läraren att han ska vara nöjd med det. Han är ju godkänd! Men min son, som kan så mycket mer, är missnöjd.
Funktionsnedsättningar värderas olika
Nationella proven i sexan var en pina för min son. Skolverket har beslutat att alla funktionsnedsättningar inte är lika mycket värda och därför har inte dyslektiska barn rätt till kompensatoriska hjälpmedel, som uppläsning av text.
Att det är som att ta bort rullstolen för någon som inte kan gå, och sedan be den personen att springa hundra meter, struntar de fullständigt i.
Skolverket säger att de måste testa förmågan att läsa texter. Men med läsning godkänner de inte den lyssningsläsning som dyslektiker använder sig av. Bara läsning med ögon räknas.
Barn med dyslexi har rätt till anpassningar i skolan. Varför får då min son inte den hjälp han behöver? Svaret är enkelt: brist på utbildning och brist på resurser. En attitydförändring är också nödvändig. Hur ska lärarna kunna förstå hur de bäst kan hjälpa de dyslektiska barnen när Skolverket tydligt visar att det är okej att diskriminera dem?
Jag och min son vet vad som behövs – först och främst utbildning. Både för lärare och lärarstudenter. För okunskapen är skrämmande. Det finns lärare som tror att dyslexi växer bort med tiden, att barnet en vacker dag vaknar utan dyslexi. Det finns också lärare som tror att en Ipad "botar" dyslexi, att Ipaden i sig får det dyslektiska barnet att skriva och läsa obehindrat. Vi har träffat på båda sorterna.
Får ingen speciallärare
Det behövs också mer resurser. Speciallärare är ute nuförtiden, all undervisning ska vara inkluderande och äga rum i klassen. Det är meningen att min son ska få hjälp av sina ordinarie lärare, under ordinarie lektionstid. Inte har de tid med det. I stället måste min son jobba i kapp hemma, med hjälp av oss föräldrar. Fundera på hur det är för alla de barn som inte får hjälp hemma. De får klara sig helt själva, med usla resultat i skolan som följd.
Slutligen behövs förståelse. Nej, det kvittar hur mycket min son anstränger sig, för hans dyslexi finns kvar. Dyslexi är en funktionsnedsättning, inte en statusuppdatering som kan ändras efter egen önskan.
I de flesta klasser finns statistiskt sett ett eller två barn med dyslexi, det blir många tusen per årskull. Så skolan i Sverige – kom igen! Se till att skaffa tillräckliga kunskaper och att avsätta de resurser som krävs för att kunna hjälpa de här barnen.
Av Sofie Berthet
Civilekonom, författare och mamma till pojke med dyslexi
