Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

När mjölkmaskinerna tystnar, vad gör vi då?

I över 60 år har mjölkmaskinerna surrat på Kulla Gård utan för Vimmerby. Men snart tystnar de, på grund av det sänkta mjölkpriset. "I fredags ringde vi till Arla för att säga upp vårt medlemskap. Det går inte längre", skriver Johanna Karlsson.

Nu har Arla sänkt mjölkpriset, igen. Samtidigt får Arlas chefer stora bonusar. Detta går inte längre.

Om inte Sverige ska bli ett land utan egen livsmedelsproduktion krävs akutinsatser, skriver Johanna Karlsson.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

Vår gård har varit en mjölkgård så länge mjölk har producerats för försäljning.

Två gånger om dagen, varenda dag sedan 50-talet har mjölkmaskinernas dova surrande hörts över gården. Snart låter de inte längre. Om bara några veckor är det slut. Ett ljud som går ur tiden.

Nog för att det varit tråkigt även om det bara varit här, men just i detta nu tystnar mjölkmaskinerna på gård efter gård i Sverige.

För en vecka sedan skrev mjölkbonden Paulina West här om hur hon kämpar för att kunna fortsätta.

Det är inte bara det att vårt arbete de senaste åren på ett vis känns förgäves. På den här gården har människor arbetat och lagt ner sin själ i många år.

Det är deras slit i ladugården varje dag, deras händer som plockat sten på åkrarna. Mjölkproduktionen var deras livsverk. Och här tar det slut.


I snart sju år, sedan vi köpte gården, har vi något optimistiskt trott att om vi bara håller ut lite till så måste det vända. Vi måste få bättre betalt för mjölken. Mjölk behövs alltid och vi älskar att leva så här. Det kommer att gå.

Men Arla fortsätter att låta sina bönder, eller förlåt mig – delägare, hållas på sträckbänken. Sänkningar efter sänkningar. Nu senast för några dagar sedan 9 öre till.

Idéen om kooperativet Arla var fantastisk. Tillsammans är vi starka.

Men när världsmarknaden, som Arla vill slå sig in på, blivit ett svart slukhål för våra svenska bönders pengar och krafter, samtidigt som Arlas chefer förra året tackades för ett bra år med 115 miljoner kronor i bonus – då är någonting allvarligt fel, och så långt ifrån ursprungstanken med kooperativet som det kan vara.

I fredags ringde vi till Arla för att säga upp vårt medlemskap. 

Snart surrar inte mjölkmaskinerna mer. Det går inte längre.

Vi kommer stanna kvar här på gården, och som en del andra före detta mjölkproducenter satsa på köttproduktion i stället. Tyvärr kommer det nog inte bli en dans på rosor heller.


Någonting i vårt samhälle har gått så fruktansvärt snett. Jag hörde häromdagen att Sveriges köttkonsumtion ökat med 70 procent de senaste 40 åren.

Ska vi äta så mycket kött måste vi självklart importera billigt kött från djur som inte haft det i närheten av så bra som våra svenska djur.

Kött ifrån djur som proppats fulla med antibiotika i förebyggande syfte, vilket resulterat i multiresistenta bakterier som inte än är så vanliga här, men som vi får med oss hem till Sverige när vi bara reser en bit söderut i Europa.

Det är skrämmande, men visst, vill vi äta en billig stek om dagen är det smällar man får ta.

Ett land utan egen livsmedelsproduktion är vad vi närmar oss. Är det så vi vill ha det?

För att rädda Sveriges livsmedelsproducenter behövs akutinsatser från regeringen. Vill vi ha kvar lantbruket, vår mat som producerats med omtanke om djur och natur, och ett landskap som inte växer igen så är det dags att göra något åt saken nu.

Men framför allt behöver vi allihop bli mer medvetna och krävande konsumenter.

Kan vi inte tänka oss att kanske äta lite mindre kött, men i stället betala mer för råvaror som producerats på bästa tänkbara sätt?

Att helt slopa kött producerat i utlandet även om vi då kanske inte har råd med samma mängd. Kan vi tänka oss att strunta i de billigare varianterna och kedjornas egna märkesvaror, som producerats lite varstans?

Det är verkligen dags göra något åt saken. Vi måste hjälpas åt innan varenda mjölkmaskin i Sverige har tystnat. Tillsammans är vi starka.


Johanna Karlsson

Kulla Gård utanför Vimmerby