Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

När mannen blir slagen finns ingenstans att gå

För att nå framgång i kampen mot relationsvåldet måste man börja arbeta könsneutralt med frågan, skriver Magnus Falkman.Foto: DPA
Magnus Falkman är redaktör för sajten Relationsvåld.

Nästan lika många män som kvinnor utsätts för våld i en nära relation. Samtidigt får kvinnojourerna närmare hundratals miljoner kronor per mandatperiod i öronmärkt stöd – för de utsatta männen är siffran noll, skriver debattören Magnus Falkman.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

DEBATT. Enligt Brottsförebyggande rådet, BRÅ, är det en relativt liten könsskillnad när det gäller utsatthet för relationsvåld. Män och kvinnor både brukar och utsätts för relationsvåld i ungefär samma omfattning. 

Nedanstående citat är från BRÅ:s hemsida vad gäller relationsvåld: 

”Även när man studerar psykiskt våld och fysiskt våld separat visar sig utsattheten vara jämnt fördelad mellan könen; 6,8 procent av kvinnorna och 6,2 procent av männen utsattes för psykiskt våld, medan 2,2 procent av kvinnorna och 2,0 procent av männen utsattes för fysiskt våld.” 

Noll kronor till mansjourerna

Trots den jämna könsfördelningen för utsatthet av relationsvåld är det enbart kvinnorna som kan räkna med ett professionellt stöd. Riksdagen satsar nämligen hundratals miljoner kronor per mandatperiod på kvinnojourernas hjälparbete. För de mansjourer som arbetar med att hjälpa de utsatta männen finns noll (0) öronmärkta kronor från staten. 

En konsekvens av detta är att barn som bevittnat mammas våld mot pappa, indirekt har avsevärt sämre möjligheter till hjälp och stöd än de barn som bevittnat det omvända.

Enligt BRÅ har bristen på jourer resulterat i att enbart 0,6 procent av de utsatta männen sökt hjälp på en jour. En konsekvens av detta är att barn som bevittnat mammas våld mot pappa, indirekt har avsevärt sämre möjligheter till hjälp och stöd än de barn som bevittnat det omvända. Denna negativa särbehandling av vissa utsatta barn är något som strider mot den barnkonvention som blir svensk lag vid årsskiftet. 

Inte alltid självförsvar när kvinnan slår

I stället för att lyfta frågan, tenderar man att förminska problemet genom att felaktigt hävda att kvinnor som brukar våld mot män enbart agerar i självförsvar. Flertalet studier, bland annat från Sahlgrenska akademin, Gävle högskola, Linköpings universitet med flera påvisar att män i olika omfattning uppger att de blivit psykiskt misshandlade innan det fysiska våldsutbytet påbörjats. Problemet med kvinnors psykiska och fysiska våld mot män måste få en mer framskjuten plats på agendan. Det kommer att gynna både kvinnor och män, men framför allt det framtida arbetet mot relationsvåldet. 

Oavsett vem som drabbas måste relationsvåldet och dess konsekvenser tas på största allvar. Alla människor oavsett kön, ska ha samma möjligheter till hjälp och stöd när de utsätts för relationsvåld. Det är beklämmande att vår feministiska regering inte tycks dela denna uppfattning. 

Stora satsningar – inget resultat

En annan problematik är att under åren 2005 till 2016 kan BRÅ inte se några som helst positiva tendenser när det gäller arbetet mot relationsvåldet. Trots stora satsningar har de senaste fjorton årens arbete inte gett något resultat. Tvärtom finns studier som visar på ett ökat våld inom relationer, samt en ökning av det dödliga våldet. Männen utgör hälften av alla som utsätts för relationsvåld. Då de inte erbjuds professionell hjälp i samma omfattning som kvinnorna, kommer deras kunskaper, erfarenheter och berättelser aldrig fram i ljuset. Här finns en enorm kunskapsbank som går helt förlorad och aldrig tas tillvara på i arbetet mot relationsvåldet. 

För att nå framgång behöver man ta helt nya tag och arbeta med problematiken utifrån ett mer vetenskapligt perspektiv. Ett steg i rätt riktning är att börja arbeta könsneutralt med frågan – då både offer och förövare är jämnt fördelat mellan könen. 

 

Av Magnus Falkman

Debattör