Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

När den första kommunen går i konkurs utbryter kaos

John Gustavsson, nationalekonom.

Prognoserna talar sitt tydliga språk – det är tyvärr inte alls osannolikt att någon eller några svenska kommuner kommer att gå i konkurs det närmaste årtiondet.

Om vi inte förbereder oss snarast så väntar kaos, skriver nationalekonomen John Gustavsson.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

DEBATT. Många svenska kommuner dras med växande underskott. Redan före pandemin hade kommunernas skuldbörda ökat snabbare och snabbare fyra år i rad och 2019 ökade skuldsättningen i hela 224 av Sveriges 290 kommuner. 

2028 beräknas antalet personer över 80 år ha ökat med 50 procent jämfört med 2018, vilket kommer leda till ökade kostnader för den kommunala äldreomsorgen och hemtjänsten. Till råga på allt lär ökningen av antalet äldre bli ännu större i kommuner som redan nu brottas med avbefolkning och medföljande underskott. Inom det närmsta årtiondet är det därför tyvärr inte alls osannolikt att någon eller några kommuner kommer att gå i konkurs.

Juridiskt omöjligt

Problemet är att det i dag rent juridiskt inte finns något sätt för en kommun att gå i konkurs. Till skillnad från många andra länder så har Sverige inget regelverk som tillåter en kommun att begära sig i konkurs, och därmed inte heller något regelverk som dikterar vad som händer om en kommun faktiskt går i konkurs.

Men att inget regelverk finns betyder inte att konkurser inte kan hända. Om pengar inte finns för att göra de avbetalningar till långivare som man är skyldiga att göra, eller om kommunfullmäktige väljer att inte avsätta pengar i budgeten för att betala av på kommunens skulder, så är kommunen de facto i konkurs. Det sistnämnda scenariot må låta absurt, men skulle kunna ske om till exempel ett lokalt populistparti med mindre genomtänkt ekonomisk politik lyckades ta makten i en kommun. De senaste åren har vi sett fler och fler exempel där den typen av lokala partier fått inflytande, så detta kan tyvärr inte uteslutas.

Fem frågor

Här är fem frågor som ett framtida regelverk måste kunna besvara:

1. Om en kommun inte kan betala sina skulder, vem är ansvarig för dem? Blir långivarna blåsta, eller står staten för notan?

2. Om staten tvingas betala en kommuns skulder, ska staten då ha rätt att koppla bort det lokala styret och försätta kommunen under någon form av tvångsförvaltning? Under nuvarande lagstiftning är detta omöjligt.

3. Bör staten ha rätt att tvångssälja en kommuns tillgångar för att få tillbaka pengar som staten lagt ut för att betala de skulder som kommunen inte kunnat betala på egen hand? Och i så fall, vilka tillgångar? Att sälja arenor är ju en sak, att sälja förskolor är något helt annat.

4. Om en kommun kan men inte vill betala sina skulder, bör kommunen då behandlas annorlunda än en kommun som helt enkelt inte kan betala sina skulder? Bör kommunpolitikerna som tar ett sådant beslut drabbas av någon form av personliga konsekvenser för sitt ansvarslösa agerande?

5. När bör egentligen en konkurs anses godtagbar? Om en kommun tvingas betala en tredjedel av sina skatteintäkter till långivare, räcker det för att kommunen ska kunna sägas inte kunna betala sina skulder? Eller måste avbetalningarna vara högre än kommunens totala skatteintäkter så att kommunen helt enkelt inte kan betala? Det sistnämnda vore knappast rimligt, men var bör smärtgränsen gå?

Dessa frågor har inga enkla svar, men de måste ändå få svar, och det snarast möjligt. I dagsläget skulle det räcka med att en av våra 290 kommuner går i konkurs för att kaos skulle uppstå. Ingenting skadar nämligen en ekonomi så mycket som när någonting som inte kan hända ändå händer. Under nuvarande svensk lagstiftning så är en kommunal konkurs just en sådan sak som helt enkelt inte kan hända, en riskbedömning som alla ekonomer vet inte motsvarar verkligheten. 

Frågan är nu bara vilket parti som blir det första att våga ta bladet från munnen.


Av John Gustavsson

Nationalekonom