Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

När började ni se på mig som en parasit?

Annika Taesler är rullstorsburen och i behov av assistans efter en ridolycka. Foto: Nikolina Arcini
Vårt samhälle, som plöjde ner hiskeliga summor för att rädda mitt liv, anför nu ekonomiska argument för att hindra mig från att leva samma liv, skriver Annika Taesler. Foto: Nikolina Arcini

Dagens politik går inte att misstolka. Jag, liksom alla andra som är beroende av personlig assistans, är för dyra.

Var går gränsen? Bör vi avskaffa all sjukvård där patienten inte blir fullt återställd? Ska det ges dödshjälp till barn med obotliga hjärnskador? undrar Annika Taesler.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

DEBATT | LSS. Varje gång jag tittar mig i spegeln ser jag dem. Prislapparna.

De flesta skulle tro att det är vanliga operationsärr. Ridolyckan för 15 år sedan, som tagit mitt liv i nästan vilket land som helst utom Sverige, har lämnat fler vittnesmål på min kropp än den uppenbara rullstolen jag sitter i.

Men jag vet. Varje märke – efter metallskruvarna i min brutna nacke, respiratorhålet på min hals, eller när man kirurgiskt vred mina armar på plats igen – symboliserar en summa, där samhället investerade för att jag skulle överleva. För att uttrycka det frankt: jag har kostat er skattebetalare jävligt mycket pengar.

Det här var såklart inget jag tjänat in till i förväg. Ändå ifrågasatte man aldrig ifall jag, en osnuten 24-åring, verkligen skulle erbjudas alla resurser. Tre ambulanser skickades till skogsdungen där jag låg medvetslös. Istället för kölapp på akuten möttes jag av ett fulltaligt traumateam. På neurointensiven låg jag i en säng lika högteknologisk (och dyr!) som ett rymdskepp, med tre sköterskor som vakade över mig dygnet runt. Trots det nämndes över huvud taget inte pengar en enda gång under det evighetslånga år jag låg på sjukhus.

Så när förvandlades jag till en parasit?

 

LÄS MER: Nu får hela familjer sina liv förstörda 

 

Jag arbetar och drar in pengar

Dagens politik går inte att misstolka. Jag, liksom alla andra som är beroende av personlig assistans, är visserligen ömkansvärda – men dyra. För dyra. Det är helt enkelt inte hållbart att någon är med mig på allt från toaletten till konserter, från dagishämtningar till politiska framträdanden som det här. I stället ska jag skuffas undan, till ett hörn där någon annan bestämmer ifall det finns tid att låta mig duscha. Där jag snällt får vänta på min tur i schemaraden.

Paradoxen är övertydlig. Vårt samhälle, som alltså plöjde ner hiskeliga summor för att rädda mitt liv, anför nu ekonomiska argument för att hindra mig från att leva samma liv.

 

LÄS MER: Politiska slaget om LSS delar Sverige

 

Det de styrande inte nämner är att jag också drar in pengar. Jag driver företag, skriver artiklar och böcker och föreläser – och jobbar faktiskt mer än jag stundtals orkar. Inte minst uppfostrar jag och min man en ny, framtida skattebetalande liten medborgare.

På min kropp lyser redan ärren, och prislapparna, som i neon. Skadan är redan skedd, för mitt liv – och för er plånbok. Därför undrar jag: Varför vill ni inte ha valuta för pengarna?

Inget av detta är dock möjligt utan min personliga assistans. Utan den blir jag passiv, fångad i min egen kropp – en kostnad, för att tala klarspråk. Men jag upphör inte att existera. Så vilka är politikernas alternativ? Både hemtjänst, eller någon form av institutionsboende, är i själva verket mycket dyrare än assistansen. Och tyvärr slutar det inte där. Att jag inte kommer kunna försörja mig är självklart – men det gäller också min familj, som får ge upp sina egna jobb och liv för att ta hand om mig. Vi blir beroende av bidrag. Mina arbetslösa assistenter bidrar inte heller till statskassan.

 

LÄS MER: Ni tvingar oss att lämna bort vårt älskade barn 

 

Det kostar att driva ett samhälle

Så visst. Det kostar att driva ett samhälle – särskilt ett så tekniskt och medicinskt framgångsrikt som vårt. Och ju skickligare vi blir, desto mer pengar handlar det om. Men menar vi allvar med att spara pengar på människor går det så klart inte längre an att rädda livet på folk utan urskiljning. När kommer den första riksdagsdebatten om att inte rädda bebisar födda före, säg, vecka 28, som möjligen kommer att behöva samhällets stöd? Eller tvärtom ge dödshjälp till barn som visar sig ha obotliga hjärnskador? Hur gör vi med olyckor liknande min egen? Bör vi avskaffa all sjukvård där patienten inte blir fullt återställd? Eller var går gränsen?

För egen del är frågan hypotetisk. På min kropp lyser redan ärren, och prislapparna, som i neon. Skadan är redan skedd, för mitt liv – och för er plånbok. Därför undrar jag:

Varför vill ni inte ha valuta för pengarna?

 

Av Annika Taesler

Journalist, författare och assistansanvändare.