Lars Anders Johansson.Lars Anders Johansson.
Lars Anders Johansson.
Alice Bah Kuhnke. Foto: LISA MATTISSON EXPAlice Bah Kuhnke. Foto: LISA MATTISSON EXP
Alice Bah Kuhnke. Foto: LISA MATTISSON EXP
Alice Bah Kuhnke. Foto: LISA MATTISSON EXPAlice Bah Kuhnke. Foto: LISA MATTISSON EXP
Alice Bah Kuhnke. Foto: LISA MATTISSON EXP

Museerna ska inte användas av Bah Kuhnkes aktivistkompisar för opinionsbildning

Publicerad

De statliga kulturinstitutionerna ska inte användas som instrument för politisk propaganda. En omläggning av den statliga kulturpolitiken som genomdrivs mer eller mindre i det tysta, skriver Lars Anders Johansson.

Expressen getinglogga
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

Vid flera fototillfällen har kulturminister Alice Bah Kuhnke (MP) valt att posera framför en väggbonad på sitt tjänsterum på Kulturdepartementet. Den broderade texten lyder ”Visst behöver vi en kulturrevolution nu”. För den med grundläggande kännedom om 1900-talets historia sänder begreppet kulturrevolution kalla kårar utmed ryggraden. 

Kulturrevolutionen är nämligen benämningen på den politiska utplåningskampanj som bedrevs i Kina mellan 1966 och 1976 på Mao Zedongs initiativ och som syftade till att rensa ut oppositionella, oliktänkande, kulturutövare och intellektuella. Mellan 750 000 och 1,5 miljoner människor beräknas ha dödats under kulturrevolutionen, ibland på grund av så banala orsaker som att de ägde böcker eller kunde spela ett musikinstrument.

Även om massmord knappast står på agendan hos det svenska statsrådet är terminologin osmaklig, och även om det inte skulle vara en kulturrevolution av det kinesiska snittet som Alice Bah Kuhnke efterfrågar är den revolutionära retoriken illavarslande. 

 

LÄS MER: Myndighetschefer ska inte vara politiska 

 

Demokratiskt valda politiker skall inte genomdriva revolutioner, inte ens på det metaforiska planet, de skall föra den politik som väljarna gett dem mandat att föra. Likväl sker en revolutionär omdaning av den svenska kulturpolitiken just nu. 

Politiker och aktivistiska tjänstemän genomdriver just nu en omläggning av stora delar av den svenska kulturpolitiken i tyst samförstånd. Den kulturarvsproposition som riksdagen röstar om på onsdagen är ett led i en större kampanj som syftar till att centralisera de statliga kulturinstitutionerna och styra deras innehåll bort från folkbildning och kunskapsproduktion och mot folkuppfostran och politiskt agiterande.

Sammanslagningen av de tre världskulturmuseerna till ett enda, som samtidigt får i uppdrag att driva opinionsbildning för att motverka segregation och främlingsfientlighet är ett oroväckande tecken i tiden. Den pågående utställningen Playground på Etnografiska museet, full av identitetspolitiska pekpinnar, ger en besk försmak av vad som är att vänta. Samtidigt skall statens historiska museer slås samman och underordnas det allt mer politiserade Riksantikvarieämbetet

 

LÄS MER: Låtsas inte att svensk kultur inte finns 

 

Den svenska kulturpolitikens historia är sedan 1930-talet en historia av stegvis ökande centralisering och politisering av det svenska kulturlivet. 1930-talets socialdemokratiska konstnärspolitik drogs upp efter kulturpolitiken Tredje riket och syftade till att ge politiken inflytande över konstarterna genom styrning av skattemedel. 

Nästa revolutionära omstöpning skedde på 1970-talet, då den bildningsvurmande delen av arbetarrörelsen fick stryka på foten för en ny, kulturradikal politik, där bildning och kultur underordnades andra politiska syften. Ord som ”kulturarv” och ”bildning” ströks ur de kulturpolitiska styrdokumenten.

I dag genomlever vi ett tredje skede i denna utveckling. Den från regeringspartierna påbjudna identitetspolitiska och påstått normkritiska ideologin ska genomsyra hela den statliga kulturpolitiken. Aktivister upphöjs till institutionschefer medan fackkunskapen visas på porten. Allt detta sker under förment vällovliga förevändningar som främjande av mångfald. 

 

De statliga kulturinstitutionerna, och allra minst museerna, ska inte användas av regeringspartierna och deras aktivistkompisar för opinionsbildning. Kulturarvet och den humanistiska kunskapsmassa som dessa institutioner representerar är hotat av den pågående ”kulturrevolutionen”. 

Häromåret försökte regeringen genomdriva en nedläggning av de svenska kulturinstituten i Rom, Istanbul och Alexandria. Att nedläggningen var ideologiskt motiverad var uppenbart eftersom det handlade om en besparing på något tiotal miljoner, samtidigt som man var beredd att lägga hundratals miljoner på ”förortskultur”. Nedläggningen av Medelhavsinstituten stoppades tack vare protester. Nu är det upp till oss att stoppa skövlingen av våra museer.

 

Lars Anders Johansson 

redaktionschef på Timbro och aktuell med boken Att dansa efter maktens pipa: kultur i politikens tjänst

Relaterade ämnen

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag