Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Museerna ska inte användas av Bah Kuhnkes aktivistkompisar för opinionsbildning

Lars Anders Johansson.
Alice Bah Kuhnke. Foto: LISA MATTISSON EXP
Alice Bah Kuhnke. Foto: LISA MATTISSON EXP

De statliga kulturinstitutionerna ska inte användas som instrument för politisk propaganda. En omläggning av den statliga kulturpolitiken som genomdrivs mer eller mindre i det tysta, skriver Lars Anders Johansson.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

Vid flera fototillfällen har kulturminister Alice Bah Kuhnke (MP) valt att posera framför en väggbonad på sitt tjänsterum på Kulturdepartementet. Den broderade texten lyder ”Visst behöver vi en kulturrevolution nu”. För den med grundläggande kännedom om 1900-talets historia sänder begreppet kulturrevolution kalla kårar utmed ryggraden. 

Kulturrevolutionen är nämligen benämningen på den politiska utplåningskampanj som bedrevs i Kina mellan 1966 och 1976 på Mao Zedongs initiativ och som syftade till att rensa ut oppositionella, oliktänkande, kulturutövare och intellektuella. Mellan 750 000 och 1,5 miljoner människor beräknas ha dödats under kulturrevolutionen, ibland på grund av så banala orsaker som att de ägde böcker eller kunde spela ett musikinstrument.

Även om massmord knappast står på agendan hos det svenska statsrådet är terminologin osmaklig, och även om det inte skulle vara en kulturrevolution av det kinesiska snittet som Alice Bah Kuhnke efterfrågar är den revolutionära retoriken illavarslande. 

 

LÄS MER: Myndighetschefer ska inte vara politiska 

 

Demokratiskt valda politiker skall inte genomdriva revolutioner, inte ens på det metaforiska planet, de skall föra den politik som väljarna gett dem mandat att föra. Likväl sker en revolutionär omdaning av den svenska kulturpolitiken just nu. 

Politiker och aktivistiska tjänstemän genomdriver just nu en omläggning av stora delar av den svenska kulturpolitiken i tyst samförstånd. Den kulturarvsproposition som riksdagen röstar om på onsdagen är ett led i en större kampanj som syftar till att centralisera de statliga kulturinstitutionerna och styra deras innehåll bort från folkbildning och kunskapsproduktion och mot folkuppfostran och politiskt agiterande.

Sammanslagningen av de tre världskulturmuseerna till ett enda, som samtidigt får i uppdrag att driva opinionsbildning för att motverka segregation och främlingsfientlighet är ett oroväckande tecken i tiden. Den pågående utställningen Playground på Etnografiska museet, full av identitetspolitiska pekpinnar, ger en besk försmak av vad som är att vänta. Samtidigt skall statens historiska museer slås samman och underordnas det allt mer politiserade Riksantikvarieämbetet

 

LÄS MER: Låtsas inte att svensk kultur inte finns 

 

Den svenska kulturpolitikens historia är sedan 1930-talet en historia av stegvis ökande centralisering och politisering av det svenska kulturlivet. 1930-talets socialdemokratiska konstnärspolitik drogs upp efter kulturpolitiken Tredje riket och syftade till att ge politiken inflytande över konstarterna genom styrning av skattemedel. 

Nästa revolutionära omstöpning skedde på 1970-talet, då den bildningsvurmande delen av arbetarrörelsen fick stryka på foten för en ny, kulturradikal politik, där bildning och kultur underordnades andra politiska syften. Ord som ”kulturarv” och ”bildning” ströks ur de kulturpolitiska styrdokumenten.

I dag genomlever vi ett tredje skede i denna utveckling. Den från regeringspartierna påbjudna identitetspolitiska och påstått normkritiska ideologin ska genomsyra hela den statliga kulturpolitiken. Aktivister upphöjs till institutionschefer medan fackkunskapen visas på porten. Allt detta sker under förment vällovliga förevändningar som främjande av mångfald. 

 

De statliga kulturinstitutionerna, och allra minst museerna, ska inte användas av regeringspartierna och deras aktivistkompisar för opinionsbildning. Kulturarvet och den humanistiska kunskapsmassa som dessa institutioner representerar är hotat av den pågående ”kulturrevolutionen”. 

Häromåret försökte regeringen genomdriva en nedläggning av de svenska kulturinstituten i Rom, Istanbul och Alexandria. Att nedläggningen var ideologiskt motiverad var uppenbart eftersom det handlade om en besparing på något tiotal miljoner, samtidigt som man var beredd att lägga hundratals miljoner på ”förortskultur”. Nedläggningen av Medelhavsinstituten stoppades tack vare protester. Nu är det upp till oss att stoppa skövlingen av våra museer.

 

Lars Anders Johansson 

redaktionschef på Timbro och aktuell med boken Att dansa efter maktens pipa: kultur i politikens tjänst

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!