Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

MP:s kris bottnar i mångkulturens dilemma

Mehrdad Darvishpour. Foto: Basir Seerat.
Foto: Maja Suslin/Tt / TT NYHETSBYRÅN

Att vara förtryckt som etnisk och religiös minoritet kan aldrig legitimera ett förtryckande synsätt mot kvinnor, skriver docenten Mehrdad Darvishpour.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

Krisen inom Miljöpartiet aktualiserar frågor kring mångkulturalismens gränser. Kaplans affär, Yashi Khans vägran att ta kvinnor i hand, Semanur Taskins avhopp som relaterades till Kaplan-affären, försöken att pressa medierna och språkrörens bristande krishantering som lett till kraven på avgång visar på allvaret i situationen.

En del hävdar att islamister har infiltrerat eller utnyttjat MP i syfte att driva sina religiösa budskap, till exempel separata bad eller separata tider i simhallar för män och kvinnor. Hur allt detta kan det vara möjligt i ett feministiskt parti som ingår i en feministisk regering? Ironiskt nog är det partiet som är mest stolt över en generös mångkulturell politik som hårdast drabbats av detta.

MP:s ledning tog i början inte problemet på allvar. De menade i stället att kritiken mot Kaplan och Khan bestod av särbehandlande attityder och en häxjakt på politiker med utländsk och framför allt muslimsk bakgrund.

Att stigmatisering kan exkludera, marginalisera och passivisera många människor med muslimsk och invandrarbakgrund från svensk politik.

Vidare lyftes den dubbla standarden av hanteringen av misstag hos etniskt svenska politiker jämfört med politiker med annan etnisk och religiös bakgrund. Det ligger mycket i detta. Sådana bemötanden gör dessutom snarare extremistiska och rasistiska krafter en tjänst.

 

LÄS MER: Miljöpartiet är inte regeringsdugligt

 

Förutom de senaste valen i Sverige och EU visar även vår studie ”tio års attityder till mångfald och invandring” (2015) att negativa attityder mot muslimer och invandrare i vissa avseenden har ökat. Dessutom riskerar terrorattentaten i Paris och Bryssel samt flyktingströmmen att attityderna hårdnar ytterligare, framför allt mot invandrargrupper med muslimsk bakgrund. Under sådana omständigheter ökar risken för stigmatisering och extra bevakning av invandrarpolitiker med muslimsk bakgrund. Därför bör oron för negativ särbehandling tas på allvar.

Samtidigt är det många feminister som är skeptiska och oroliga över en stark och naiv mångkulturalism som innehåller en extrem tolerans gentemot en kränkande syn på kvinnor och barn. Just för att hänsyn ska tas till kulturella och religiösa särdrag.

Är det inte just detta synsätt som är grunden till krisen i Miljöpartiet? Problemen finns dock även hos andra partier. När det uppstår en spänning mellan mångkulturella tankesätt och till exempel jämställdhetskrav finns en osäkerhet och oro kring hur man bör agera inom stat, landsting, kommuner och bland politiker.

Frågan är hur vi kan kombinera mänskliga rättigheter med mångkulturalismen och motverka rasism utan att göra avkall på jämställdhetsvärderingar andra mänskliga rättigheter?

Strävan efter att öka den etniska och kulturella mångfalden och toleransen är en viktigt poäng i den mångkulturalismideologin. Men vi bör klart markera att respekt för universella mänskliga rättigheter och jämställdhetsvärderingar bör utgöra gränsen för kulturell mångfald.


LÄS MER: Mehmet Kaplan: Jag lämnar inte mina värderingar

 

Inom alla etniska grupper finns en del personer med bakåtsträvande seder och synsätt medan andra har sekulära, demokratiska och jämställda synsätt. Mångfald är något mer än etnisk och religiös mångfald och innefattar även människor med olika kön, sexuell läggning, ålder, funktionsförmåga och så vidare.

Bakom namnet mångkulturalism ska aldrig acceptansen av det som utgör ett hot mot andra sorter av mångfald få existera. Att vara förtryckt som etnisk och religiös minoritet kan aldrig legitimera ett förtryckande synsätt mot kvinnor, barn, hbtq-grupper, eller vise versa.

Den mångkulturalism som enbart fokuserar på den kulturella mångfalden i stället för att inkludera en rättvisare resursfördelning och delaktighet kan inte garantera människors lika behandling.

Även en ickediskrimineringspolicy kan bli tandlös om den utgår från att olika sorter av diskriminering enbart är enstaka fenomen.

MP behöver övergå från en stark tro på mångkulturalismideologin till en aktiv antidiskrimineringspolicy som erkänner att olika sorters diskriminering är ett strukturellt problem som inte kan bekämpas enskilt och därför bör kombineras med en kamp mot andra sorters diskriminering.

Först då har vi möjligheter att inkludera människor, i stället för att fastna i ett vi och dom-tänkande. Ett sådant synsätt erbjuder ett antirasistiskt feministiskt perspektiv som samtidigt ökar integration och jämställdheten.

 

Mehrdad Darvishpour

Fil.dr. i sociologi och docent i socialt arbete vid Mälardalen högskola