Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Motstånd mot rasism är inte att iklä sig en offerroll

Bilan Osman. Foto: Theo Elias Lundgren

Det personerna som talar om en ”offerkultur” och ”kränkthet” tycks ha missat är att rasism väldigt sällan handlar om enskilda människors erfarenheter, skriver Expos Bilan Osman.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

UR-serien Melanin har haft premiär. Programmet som sänds i sex delar ska skildra afrosvenska erfarenheter. Hur det är att känna sig exotifierad, dissekerad, iakttagen och placerad under lupp. Ett program som dessvärre, i det offentliga samtalet, inte kan sändas utan att stöta på motstånd.

Produktionen av programmet hann inte ens sätta i gång innan en våg av klagomål kom in, mot bakgrund av att UR valde att annonsera efter personer med erfarenhet av att rasifieras som afrosvensk. Nu när programmet har premiär har det bland annat beskrivits som en ”skola i kränkthet” (Naomi Abramowicz, Expressen).

Kränkt. Ett vanligt förekommande ord i debatten om erfarenheter präglade av rasism. Det personerna som talar om en ”offerkultur” och ”kränkthet” tycks ha missat är att rasism väldigt sällan handlar om enskilda människors erfarenheter.

 Rasism är strukturella erfarenheter. Antirasism är en fråga om det samhälle en principiellt vill se. En fråga om hur en principiellt tycker att andra ska bli behandlade; att en principiellt vill bli behandlad som en människa. Leva under skäliga levnadsvillkor, slippa bostads- och arbetsmarknadens segregation och ojämlikhet. Att det faktum att man dör i förtid inte ska sammanfalla med antalet vita som bor i hållplatserna innan Tensta.

 

Melanin skildrar svart kamp. I alla dess former. Svart hbtq-kamp, svart skoluppgång, svart vardag. Varför fortsätter vi behandla frågor om (inte enskilda människors upplevelser) strukturella upplevelser som en känsla - som en åsikt?  

Varför fortsätter vi tala om rasism som en känsla, när otaliga rapporter, skildringar och undersökningar kan konstatera att detta är en realitet. Som om rasism vore något subjektivt?

När människor, oberoende av avsikt, ställer frågor såsom; ”vart kommer du ifrån (egentligen)?” och andra viftar bort eventuella reaktioner på detta som en konsekvens av en ”kränkthetskultur” - skapar det ett samhälle som inte ser faran med att sinnebilden av svenskhet, en sinnebild präglad av rasidéer, också har föranlett frågan.

 

Motstånd mot rasism är inte att iklä sig en offerroll. Tvärtom. Och om inte att vägra finna sig i ojämlika förutsättningar och rasism är stolthet - vad är?

Vad lär vi nästkommande generation om stolthet när vi ber de att sluta vara ”kränkta” när de möter på ojämlikhet? När deras erfarenheter inte platsar i en kollektiv oro?

Om rasism kunde kokas ner till enskilda personers erfarenheter hade vägen till ett mer jämlikt samhälle varit lättare. Mer än två år har gått sedan Mångkulturellt Centrum gjorde ett gediget arbete med att kartlägga afrofobins närvaro i det svenska samhället. En ökande hatbrottsstatistik, sämre möjligheter till anställning, våld. Afrofobi är med andra ord högst närvarande i detta samhälle. Hur kan motstånd mot det fortfarande betraktas som ett uttryck för ”kränkthet”?

I ett av avsnitten beskriver Juliet Atto grundare till det separatistiska nätverket för svarta hbtq-personer (Black Coffe HBTQ) som ”en räddning”. Jag lyssnar och tänker på vad det också berättar för den yngre generationen svarta som lär följa programmet. Att man en dag kan skapa ett sammanhang där man trots sin melanin känner sig hemma. Att man kan skapa sina egna trygga rum.

Att tala om det för unga svarta är inte att berätta att de är offer. Det är, för att parafrasera poeten Maya Angelou, att ha blivit nedskriven i historien, trampad på som smuts - men ändå, likt damm, stiga upp.

Kanske mår det offentliga samtalet bättre av att också stanna upp, och fråga sig; varför fortsätter motstånd mot rasism att uppröra?

 

Bilan Osman

Journalist


Bilan Osman är också utbildare på Expo